En planet i mitt huvud av Sally Gardner

 

Standish Treadwell bor med sin farfar i zon 7 i en värld där överlevnad är det samma som att vara lojal mot Möderneslandet.  Systemet upprätthålls av grönflugornas beväpnade patruller. Det är en värld präglad av våld och osäkerhet. Folk ”försvinner” där försvinna lika gärna kan betyda döden.

När boken börjar berättar Standish om sin bäste vän Hector och hur de med fantasins hjälp gör motstånd på olika sätt. Underförstått så är dock Hector försvunnen redan när berättelsen börjar och Standish måste klara sig med minnet av sin vän och hur de stärkte varandra när de var tillsammans. Möderneslandets propaganda sänder ut bilder på astronauter som ska åka till månen och hur detta är ytterligare ett bevis på systemets överlägsna förmåga. Här finns kopplingar till 1950- talets rymdkapplöpning, där USA och Sovjet tävlade om att vara först med att erövra rymden. Standish och farfar får ganska snart besök av en utav månmännen som tidigare setts på bild och de gömmer honom i de gångar de grävt ut under sitt hus. Det börjar sippra fram uppgifter som ifrågasätter hela månprojektet.  Och vad är det egentligen som händer i det förbjudna palatset bakom den höga muren i zon 7?

Standish väljer att göra motstånd på riktigt vilket innebär stora uppoffringar. Som ledstjärna har han berättelsen om David och Goliat (även om den bibliska berättelsen aldrig nämns med namn). En jätte och en pojke med en sten. Pojken kastar en sten och jätten faller. Så här formulerar Standish det hela:

”Jag tänker rädda Hector”, sa jag. Kasta min sten rakt i ansiktet på möderneslandet. Visa världen att månlandningen är en bluff.” En planet i mitt huvud s. 195.

Sally Gardner som skrivit boken har svår dyslexi och lärde sig läsa först vid 14 års ålder. Boken är skriven i korta kapitel och Sally använder en slags blandning av enkelt och poetiskt språk som blir vackert många gånger, tycker jag. Det märks att hon vet hur det kan vara att vara annorlunda och inte passa in i t.ex. skolan. Hela boken börjar med en text som visar just vem hon skriver boken till. Jag avslutar detta inlägg med den texten och rekommenderar samtidigt varmt En planet i mitt huvud.

Till er drömmare

Som aldrig märktes i skolan

Aldrig fick några priser

Ni som kommer att äga morgondagen.

TV-serien The Walking Dead

Serien The Walking Dead handlar i korta drag om en grupp överlevare i ett zombieapokalyptiskt USA. Serien handlar främst om huvudkaraktären Rick Grimes och hans familjs kamp om överlevnad i en förstörd värld. Gruppen överlevare blir så småningom större då de träffar fler och fler genom seriens gång. Serien utspelar sig till en början i King County, men senare tar de sig till andra städer, så som Atlanta och Washington.

I första avsnittet av serien får man se Rick bli skjuten under ett polisarbete, något som gör att han hamnar i koma. Rick vaknar sedan upp på sjukhuset, utan att veta vart han är eller hur länge han har varit borta. När han tar sig ut ur sjukhuset, fortfarande ganska mörbultad, möts han av ett mardrömsscenario; staden som en gång var hans hem har blivit övergiven och ser ut som en krigszon, han har ingen aning om vart hans familj är, det finns inga tecken på liv och blodtörstiga zombies härjar överallt.

Efter att han har tagit sig ut ur sjukhuset möter han överlevaren Morgan och hans son Duane. De berättar för Rick om hur allt började och om att det finns en säkerhetszon i Atlanta. Det visar sig att det som gav upphov till allt var ett virus, ett virus som tog sig in hjärnan men som lämnade resten av kroppen död. När Rick får höra om säkerhetszonen i Atlanta beger han sig omedelbart dit i hopp om att hitta sin fru Lori och sin son Carl.

Vad som händer fortsättningsvis låter jag vara osagt, det kan ni ta reda på själva genom att kolla på serien. J

Bild från:http://www.egvoproductions.com/ 

Jag tycker själv att serien är jättebra, dels för att den är väldigt spännande men också för att den handlar om så mycket mer än vad man tror. Jag blev tipsad (läs: tjatad på) att se den av en kompis och min första tanke om serien var att det bara handlade om zombies, men så är det inte. Självklart är det mycket zombies med, men det handlar inte bara om de. Man kan få sig riktiga tankeställare om hur vi behandlar folk och om hur vi beter oss när vi är hotade, vilket faktiskt är lite skrämmande, eftersom vi tror att allt löser sig när det egentligen är långt ifrån så enkelt. Även namnet på serien har en djupare innebörd, till en början kanske man tror att det bara refererar till att alla zombies är döda som kan gå och röra på sig, men i säsong 5 får man en bättre förklaring av det: “After a few years of pretending he was dead, he made it out alive.” – Rick om sin farfar som tjänstgjorde i andra världskriget. “ That’s the trick of it, I think. We do what we need to do, and then we get to live. No matter what we find in D.C., I know we’ll be okay. This is how we survive: We tell ourselves that we are the walking dead.” Så det som de vill få sagt är helt enkelt att de överlevande är de döda, inte alla zombies, eftersom det är de överlevande som inte kan vänja sig och som är rädda varje dag, men så känner ju inte de riktiga döda, alla zombies, för det är ju deras värld som de överlevande människorna är fast i numera.

// Negin, praktikant på Gamlestadens Bibliotek.

Att läsa efter Hungerspelen och Divergent

Vi är många som längtat efter nåt nytt att läsa efter Hungerspelen och Divergent. Nu är väntan över! Boken Sveket av Ursula Poznanski är en riktig bladvändare som går i sina föregångares fotspår.
Kvinnlig hjältinna? Check! Framtida mörk värld där allt inte är vad det verkar? Check! Spänning och kamp mot hopplösa odds? Check!

Jag var och lyssnade på Ursula Poznanski på bokmässan förra året och när hon berättade om boken blev jag grymt sugen på att läsa den. Den utspelas någon gång i framtiden efter vad som kallas ”Den långa natten”, en väldig katastrof där människor tvingas flytta in i städer inneslutna i väldiga plastbubblor kallade Sfärerna. Det är ingen utom välbeväpnade soldater som går utanför Sfärerna helt enkelt därför att det är för farligt. Men alla människor har inte fått plats i Sfärerna utan en del tvingas bo ute i kylan i den farliga vildmarken.  Sfär-människorna kallar dem ”prims” som i primitiva och man tror att de är blodtörstiga kannibaler.
I en av Sfärerna bor en ung tjej som kallas Ria. Hon studerar och hennes specialämnen är retorik och kommunikation. Hon är väldigt duktig och ligger högt upp i rankingen vilket är väldigt viktigt i sfärernas  värld. Ligger man högt i rankingen kommer man senare kunna välja vilket jobb man vill.
En dag när Ria har ett ärende i biblioteket råkar hon höra ett samtal som handlar om en konspiration mot sfärerna och sfärernas president. De som är med i konspirationen är sex studenter och ska avrättas omedelbart men i hemlighet för att undvika skandaler.  Personerna räknar upp studenternas rankingnummer. Till sin förskräckelse hör hon både sitt eget nummer och sin pojkvän Aureljo räknas upp. Uh oh! Det måste vara någon missuppfattning tänker Ria för hon vet att hon inte deltagit i någon konspiration. Vad är det som pågår? Och ska alla studenterna verkligen avrättas? In i det sista vägrar hon tro att det är sant...

Dystopi-frenesi

Det har blivit en del dystopier för min del det senaste. Det finns ingenting som är så skönt att gotta sig i som en riktigt mörk undergångsberättelse. Helst med lite zombies i. Eller bara en vanlig hederlig berättelse om framtida övervakningssamhällen á la storebror ser dig.

 

Den senaste i raden som jag läste var Karin Boyes Kallocain. Jag har tänkt läsa den länge, men det har inte blivit av förrän nu. Och den innehåller alla de element du önskar sig av en riktig dystopi (förutom zombies); övervakning, enhetliga kläder för alla medborgare, ett dagsljus som är långt borta, kärlek mellan människor är förbjuden och utsuddad, den enda kärleken som finns är den till Staten.

 

Kallocain är en vätska som injiceras i blodet, och får människor att avslöja sina djupaste tankar och mörkaste hemligheter. När vår huvudkaraktär uppfinner detta inser han att det inte längre finns något som hindrar Staten från att bli allsmäktig – nu kan ingen ens längre tänka förbjudna tankar om Staten utan att bli straffad. Härligt! Eller?

 

Jag kan göra några invändningar mot att Kallocain ibland är för övertydlig; att tankar och konversationer som beskrivs blir för ”stapliga” för att kännas äkta; för att de ska förklara saker för läsaren om hur samhället fungerar. Saker förklaras som känns självklara. Men så inser jag plötsligt – att när Kallocain skrevs på 1930-talet kanske dessa saker inte alls var självklara, kanske behövde det då förklaras för potentiella läsare hur ett teknologiskt övervakningssamhälle fungerar och tar sig uttryck. Och nu, på 2010-talet, behöver det inte längre förklaras, för det är så självklart för oss att tänka oss att samhället kan komma att se ut som det beskrivs i boken. Det, är en skrämmande tanke.

Matchad

Dystopierna bara fortsätter att välla in på ungdomsavdelningen. Igår avslutade jag Matchad, första delen i en triologi (andra delen heter Korsad och har också utkommit på svenska), av Ally Condie.

Någonstans där i framtiden styr samfundet alla medborgare: de föder dem med portioner uttänkta för varje individ, bestämmer deras arbeten, väljer ut vilka dikter och böcker som får läsas och hittar ens perfekta partner. Allt är helt enkelt matchat perfekt för ett perfekt samhälle. 17-åriga Cassia har alltid trott på Samfundet och tyckt att livet är det bästa just tack vare att Samfundet ordnar med allt så fint. Men så kommer den dagen då hon ska matchas ihop med sin framtida partner och något går fel. Cassia börjar tvivla på Samfundet och börjar inse att under den välpolerade ytan så är kanske inte allt så perfekt. Och så finner hon att kärlek kanske inte kan matchas av någon annan. För den kanske man finner själv. Som i Ky. Killen som liksom alltid funnits där men varit utanför eftersom det är något udda med honom.
Spännande. Möjligen lite utdragen som det ofta blir i redan planerade triologier. Kommer säkerligen att filmas.
Det jag tycker bäst om med dystopierna är den underliggande revolutionstanken. När människor liksom har låtit allt gå för långt med toppstyrning och framtidsrobotsamhället så börjar det att pyra av uppror. Precis som de senaste årens uppror som pågått i flertalet olika länder där folk har fått nog av de styrandes maktcentra. Mer uppror. Mer revolution. Mer hopp om en annan värld. Mer kärlek.




Den officiella webbsidan hittar du här.
Kolla här om boken finns inne.
 

Warm Bodies

Jag har sett filmen WarmBodies (regisserad av Jonathan Levine) som bygger på Isaac Marions roman med samma namn. Jag älskade boken och jag gillar filmen mycket.
Boken ger av naturliga skäl, mycket mer kött på benen för funderingar kring liv och död och roliga associationer till populärkulturella företeelser än filmen.
Men filmen är bra i sig, den håller hela vägen ut och jag tycker att regissören –med stor hjälp av musiken – har lyckats ge filmversionen en alldeles egen charm och komisk tajming.
Det är ofta läskigt spännande och ironiskt roligt. Och inte minst är det en skön kärlekshistoria besläktad med Shakespears välkända drama Romeo och Julia.

“Vad gör jag med mitt liv? Jag är så blek, jag borde gå ut oftare, äta mer hälsosamt… min hållning är hemsk, jag borde sträcka på mig – folk skulle respektera mig mer om jag hade bättre hållning – Vad är det för fel på mig? Jag vill bara lära känna andra, varför kan jag inte knyta an till andra? Just det - jag är ju död!” (fritt översatt från engelska).

Världen I Warm Bodies är en dystopisk framtid där något gått fruktansvärt fel och mänskligheten blivit segregerad i Levande, zombier och benrangel (som har ett omättligt begär av kött och makt).
Huvudpersonen, berättaren R (som I Romeo!), är en filosofiskt lagd skivsamlande (vinyl) slackerzombie som tagit sin tillflyktsort I ett enormt jetflygplan på flygplatsen där zombierna håller till.
Den andra huvudpersonen är Julie som tillhör de Levandes förtvinande skara vilka har förskansat sig i ett idrottsstadion där hennes auktoritäre och krigsivrande pappa är högsta hönset.
Under en patrull in i fiendeland blir Julie tillsammans med sin pojkvän överrumplad av ett gäng zombier på matjakt.

R går till attack och dödar Julies pojkvän. Hjärnan är den mest uppskattade delen då den ger zombierna tillgång till den dödes minnen och känslor. Kanske fyller dessa ögonblicksminnen tomrummet som bristen på liv skapat i zombierna?
I vilket fall är det smaken för hjärna – eller är det ändå kärlek vid första ögonkastet? – som får R att rädda livet på Julie.

Kärleken övervinner allt, ja till och med att den ene i förhållandet faktiskt råkar vara död. Kärleken får zombierna att se att det kanske finns något annat här i världen än ett kringhasande, köttidisslande liv i flygplatsens shoppingcentra.
Jo likt andra zombieskildringar kan även Levines film och Marions bok sägas vara en samhällskritik. Är det egentligen samtida vi som hasar runt där döda i vänthallar med ögon endast för shopping och vad vi ska äta till lunch?


Nicholas Hoult, R, spelade även i About a Boy med Hugh Grant.

Boken har många musikreferenser och filmen är full av music:


Broken Bells - October

Om ni vill läsa om boken Varma kroppar så har Anna J. skrivit tidigare om den här.
/Susanne S.

Delirium

Thriller-dystopi. Tre delar. Blir film.
Några associationer? Ja, allt stämmer överens med Hungerspelen, men också med en ny dystopisk thrillerserie av Lauren Oliver. Och gillade du Hungerspelen tror jag att du kommer att fastna även här.

Jag var till en början inte jätteimponerad av själva storyn, som kan sammanfattas med att det i ett framtida USA är förbjudet med kärlek och att alla opererar bort förmågan att älska, i ung ålder.

Men tji fick jag!

Lena ska snart fylla 18 och då ska hon äntligen bli opererad, så att hon inte sedan kan smittas av sjukdomen (deliria). I den rådande världen fostras man nämligen från början att vara rädd för kärlek och göra allt för att inte drabbas. Men innan det är dags för operationen är det sommarlov och allt kan fortfarande hända, även om Lena naturligtvis inte utsätter sig för några situationer som skulle kunna leda henne fel. Hon ska bara genomgå den obligatoriska Utvärderingen, där man ska bestämma hennes framtid: om och isåfall vad hon ska utbilda sig till, vem hon ska gifta sig med och hur många barn hon ska få.

Men så händer det. Lena hamnar, tack vare sin bästa kompis, på en konsert i ett ockuperat hus på landet. Det visar sig nämligen att det finns en motståndsrörelse i detta mycket sjuka samhälle, där kärlek anses vara roten till allt ont. För första gången får Lena höra musik, som hon blir djupt berörd av. Och i henne väcks en massa förbjudna känslor till liv. I samband med detta träffar hon också Alex. Han är redan "botad" och borde därför inte vara någon fara för henne. Men det visar sig att Alex inte är den hon tror och här tar en riktigt spännande historia fart, som rymmer massor: samhällskritik, sorg, spänning, kärlek, vänskap...

Lauren Oliver har skapat en sjuk, osannolik värld, men hon har ansträngt sig bra för att förklara hur den hänger ihop. Personerna, miljön, händelseskeendena är oerhört väl beskrivna. Därför ser jag redan hur tacksamt det kommer att vara att göra film av den här boken. Men innan dess hoppas jag förstås att jag ska få läsa tvåan och det kommer jag att få göra riktigt snart! Redan i slutet av januari kommer den ut - Pandemonium, som tar vid där Delirium slutar. YES!

Om det var krig i Norden

Tänk dig in i hur det skulle vara att bo i ett krigshärjat land. Tänk dig att det landet är Sverige. Att Sverige krigar mot sina grannländer. Tanken är oerhört konstig, men den danska författaren Janne Teller har skrivit boken Om det var krig i Norden för att få oss att göra ett försök att förstå. Vi möter ju dagligen människor som har bott i krig och flytt från krig, men hur vi än försöker, är det så svårt att förstå. För oss är det en dystopi - för dem verklighet.

"Demokratin ledde till den europeiska unionen, och den europeiska unionen har brutit samman".

Bokens huvudperson är DU. Författaren berättar om DIG och DIN familj. Det är NI som springer över Sergels torg för att hämta vatten, rädda för att när som helst bli skjutna av krypskyttar. Det är DIN mamma som troligen inte kommer överleva en vinter till. Det är NI som inte har mat och som håller på att brytas ned av köld. Och det är DU och din familj som tillslut lyckas fly och blir placerade i ett flyktingläger i Egypten.

Boken är utformad som ett pass och innehåller också fina illustrationer. Men det är en ruggig bok, som kryper innanför och stannar kvar. Jag tror att jag har fått lite mer ökad förståelse för flyktingars situation och jag önskar att ALLA, även vuxna, läser den här boken.

Jag är en pojke med tur

Min första vecka på Collaget. Kul! Jag har en stark känsla av att det kommer att handla en del om dystopier. Dystopi? Motsatsen till utopi, nämligen en dyster vision om framtiden. Den under året mest uppmärksammade dystopin har utan tvekan varit Hungerspelen, som var 2012 års mest utlånade ungdomsbok på folkbiblioteken i Göteborg.

Men jag har också ägnat mig en del åt realism på sistone och jag undrar om inte verkligheten och dystopierna flyter ihop lite väl mycket ibland. Jag inleder med att berätta om en bok som knockade mig när jag läste den för ett tag sedan och som jag fortfarande tänker på ofta.

Boken heter Jag är en pojke med tur och är skriven av en av våra mest hyllade barn- och ungdomsbokförfattare: Monika Zak. Egentligen är berättelsen inte hennes egen. Hon fick nämligen kontakt med en ung kille vid namn Esmat, som var ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Esmat bad Monika att skriva ned berättelsen om hans liv. Resultatet är en lättläst ungdomsbok, med ett innehåll som alla borde ta del av.

Esmat växer upp tillsammans med sin mamma och syster i en liten by som styrs med järnhand av talibaner. De lever under ständig skräck och hot och en dag bestämmer sig hans mamma för att ta sina barn och fly till Kabul, med förhoppning om en bättre tillvaro. På vägen tappar Esmat en stövel och tvingas vända om för att leta efter den. När han vänder åter för att hinna ifatt sin mamma och syster är de försvunna och han träffar dem aldrig mer. När detta händer är Esmat 6 år gammal.

Mirakulöst nog tar han sig till Kabul på egen hand och blir tillslut omhändertagen och spenderar några år som barnarbetare, instängd i en fabrik. Men så öppnar sig möjligheten för Esmat att fly från landet. Efter ett och ett halvt år på flykt når han slutligen Sverige.

"Jag är en pojke med tur" berör mig så oerhört mycket och jag önskar att alla som inte förstår att våra gränser och famnar måste stå vidöppna för alla som behöver komma hit, ska läsa den här boken. Esmats berättelse skulle kunna vara en dystopi, men är högsta verklighet för så många barn i den här orättvisa världen.

Här kan du provläsa boken!

Borta.

Hej, jag heter Linnéa, jag är 15 år och jag är praktikant på Tuve Bibliotek.
Jag tipsar om boken: Gone: Övergivna av Michael Grant.

Vad skulle hända om alla över 15 år bara försvann och en stor svart cirkelformad mur dyker upp och omger hela staden med ett kärnkraftverk i mitten? Om bilar kör av vägarna, maten blir kvar i ugnen och småbarn blir ensamma i lägenheterna.
Och vad gör man när maten sedan tar slut och ingen kommer varken in eller ut ur staden eller när alla lagar försvinner och folk börjar utveckla olika sorters krafter. I den här boken som är den första i en serie av Michael Grant så får vi följa med Sam på 14 år och hans vänner som försöker att styra upp den lilla staden Perdido Beach genom att placera ut dem äldsta barnen på olika arbetsplatser, någon måste jobba på dagiset inne i centrum och ta hand om dem minsta barnen och någon måste jobba på den gamla McDonalds restaurangen och dela ut maten som är kvar efter att många har varit i affärerna och rensat ut allt. Samtidigt måste alla tillsammans försöka lösa gåtan som gjorde att allt blev som det blev. Man börjar förstå vilka som är ens vänner och vilka man ska passa sig för. Men det är inte bara en kamp mot hunger och ett samhälle utan lagar utan även mot tiden, för när man fyller 15 år så försvinner man.

Jag tycker att denna bok var väldigt bra, man får läsa ur flera personers perspektiv vilket kan vara lite rörigt ibland men ska man läsa ur samma synvinkel hela tiden finns det risk att det blir långtråkigt. Kapitlen är väldigt långa vilket gör att man blir trött och det känns som om man inte kommer någon vart men handlingen är jätte bra och riktigt spännande.

Jag kan inte vänta...

... på Revolt, tredje delen i Hungerspelen av Suzanne Collins. Jag läste precis klart del två "Fatta eld", och nu är det så oooooliiiidligt spännande så jag måste bara slå ett slag för denna fantastiskt spännande serie.

Del ett heter "Hungerspelen" och utspelar sig en mörk framtid där landet är uppdelat i distrikt. Människorna som bor i distrikten styrs med järnhand från huvudstaden, där människor lever i överflöd. I distikten däremot svälter familjerna och deras enda uppgift är att förse huvudstaden med mat och olika produkter. I distrikt 12 lever Katniss med sin mamma och syster. Hon har lyckats hålla familjen vid liv genom tjuvjakt och handel på den svarta marknaden. För att hålla distikten på mattan och påminna dem om att uppror inte är något att tänka på, arrangeras varje år Hungerspelen som direktsänds i tv. Varje år tvingas distikten skicka två deltagare och på en arena som kan vara allt från brännande öken till livsfarlig djungel gäller det att vara den som överlever längst. När Katniss lillasyster blir lottad att delta, ser Katniss ingen annan utväg än att ta hennes plats. Nu gäller det bara att överleva....

Det två heter Fatta eld, och Alva tipsade om den här. Hon verkar gilla den lika mycket som jag!

Nu väntar jag alltså ivrigt på del tre, Revolt, som ska komma i höst. Hur ska det gå, hur ska det gå? Det är ju så sjuuukt spännande! Vill du läsa? Låna Hungerspelen här, och Fatta eld här. Båda delarna finns även som pocket.

Döden i dina ögon

Rachel Wards Döden i dina ögon (har med de engelsktalande ländernas omslag för de var så fina) biter sig fast från första sidan. Kanske är det det direkta tilltalet, den spännande storyn, trovärdigheten trots det icke trovärdiga, de två trassliga figurernas kärlek eller huvudpersonens tuffa sårbarhet. Bra är det i alla fall. Jem, fosterhemsplacerad och ensamvarg, har vetat sedan dagen hennes mamma dog att hennes förmåga att se människors siffror betyder att hon vet deras dödsdag. Hon försöker därför ihärdigt undvika ögonkontakt och överhuvudtaget undvika människokontakt, tills den udda figuren Spider trasslar sig in i hennes liv. Efter ett terroristdåd i London, där The Eye sprängs i bitar (förra helgen när jag var i London kom jag på mig själv att stirra på det där pariserhjulet och nästan tro att det hade hänt, vilket ju måste vara ett gott betyg till en bok) hamnar de tillsammans på flykt genom skogen och en flykt undan döden. Kärlek, äventyr, livsfrågor om liv, död och ödet och nervspänning hela boken igenom. Det är riktigt bra. Boken har prisats, hyllats och bland annat nominerats till Carnegie Medal. Uppföljaren, Numbers 2: The Chaos, ska enligt Rachels hemsida publiceras i England under juni.