Dystopi-frenesi

Det har blivit en del dystopier för min del det senaste. Det finns ingenting som är så skönt att gotta sig i som en riktigt mörk undergångsberättelse. Helst med lite zombies i. Eller bara en vanlig hederlig berättelse om framtida övervakningssamhällen á la storebror ser dig.

 

Den senaste i raden som jag läste var Karin Boyes Kallocain. Jag har tänkt läsa den länge, men det har inte blivit av förrän nu. Och den innehåller alla de element du önskar sig av en riktig dystopi (förutom zombies); övervakning, enhetliga kläder för alla medborgare, ett dagsljus som är långt borta, kärlek mellan människor är förbjuden och utsuddad, den enda kärleken som finns är den till Staten.

 

Kallocain är en vätska som injiceras i blodet, och får människor att avslöja sina djupaste tankar och mörkaste hemligheter. När vår huvudkaraktär uppfinner detta inser han att det inte längre finns något som hindrar Staten från att bli allsmäktig – nu kan ingen ens längre tänka förbjudna tankar om Staten utan att bli straffad. Härligt! Eller?

 

Jag kan göra några invändningar mot att Kallocain ibland är för övertydlig; att tankar och konversationer som beskrivs blir för ”stapliga” för att kännas äkta; för att de ska förklara saker för läsaren om hur samhället fungerar. Saker förklaras som känns självklara. Men så inser jag plötsligt – att när Kallocain skrevs på 1930-talet kanske dessa saker inte alls var självklara, kanske behövde det då förklaras för potentiella läsare hur ett teknologiskt övervakningssamhälle fungerar och tar sig uttryck. Och nu, på 2010-talet, behöver det inte längre förklaras, för det är så självklart för oss att tänka oss att samhället kan komma att se ut som det beskrivs i boken. Det, är en skrämmande tanke.

Om detta talar man endast med kaniner

Vissa dagar är världen så skrämmande
att jag inte vågar lyfta blicken från marken.
Vad som helst kan hända bara jag går över golvet
för att tända lampan.
Vissa dagar har jag en stor gaffel inkörd i magen
som vrider om tarmspagettin.
Vrid, vrid. 

 Nån som känner igen sig?

Att känna sig vilsen, osäker och utanför. Visst är vi många som känner igen oss i det. Och därför är denna bok inte bara en bok för 13-15-åringar, utanför för alla som lever och som inte tycker att det är en enkel sak.Vi får följa Kaninens uppväxt och alla svårigheter det innebär. Hur det är att aldrig riktigt känna sig helt rätt, alltid lite fel, lite för känslig, i relationer till alla andra, i en komplicerad värld.

Kanske har du läst Anna Höglunds barnböcker om Igelkotten och Mullvaden, eller Mina och Kåge? De har alltid varit några av mina favoritbarnboksfigurer. Jag kommer att låta Kaninen i Anna Höglunds nya bok bli en av dem. Dessutom tycker jag att bilderna i den här nya boken är ännu mycket bättre än några bilder Anna Höglund tidigare gjort. Titta på de fantastiska collagen!

Om detta talar man endast med kaniner är en bilderbok, en filosofibok, en diktbok, en konstbok. En bok som tål att läsas, analyseras och begrundas, många gånger. Jag tänker att den vore riktigt bra att använda i ett skolarbete i svenska, bild, filosofi, whatever! Hur som helst, bara läs den. Och lämna den till din pappa, granne, syrra, vän. Till vem som helst som nånsin haft en dag då det känns som hen har haft en gaffel inkörd i magen.

Ps. Den 25 november får vi veta om Anna Höglund får Augustpriset för årets bästa bok i kategorin Barn- & ungdomslitteratur 2013. Ds.

Onda krafter i Sollentuna

Nu är och vi inne i januari - enligt mitt tycke de tråkigaste månaderna på hela året... Det finns ingen bättre månad på året än att läsa ut bokhögarna på nattduksbordet! Den första boken i högen plöjer jag på en natt - serietecknaren Cocco Modyssons debutroman  Onda krafter i Sollentuna. Den handlar om Alexander som just kommit från Farsta eftersom hans tankspridda pappa flyttat ihop med en präst i Sollentuna. Prästen ( som Alexander inte alls tycker om) har dessutom en styliststuderande dotter som gärna hånglar med sig pojkvän. Alexanders mamma försvann när han var fyra år, och när hon senare dyker upp igen är hon förvandlad till ett vårdpaket på ett sjukhus som Alexander motvilligt besöker, mamman har bara en ovårdad varghund som enda vän. Alexander tycker livet skaver och han tror sig vara besatt av onda krafter som bara en Shaman kan driva ut. Han önskar innerligt att han vore ett vanlig okomplicerat sportbarn som bor i ett radhus, och jag förstår precis vad han menar.

Han slits mellan två flickor, den brådmogna, lite klumpiga klasskompisen Viola som förföljer honom, och den naiva, fosterhemsplacerade, Kinaadopterade Maxine som bor granne med hans mamma. Hans lite tråkiga liv får en ny mening när Alexander förälskar sig i Maxine, men han vågar inte leva ut kärleken och den blir obesvarad.

Den här till synes dystra boken är skriven utan någon som helst sentimentalitet men med mängder av humor och värme - jag skrattar högt när jag läser den! Modyssons stil är både träffsäker, originell och lätt punkaktig, medan berättartonen är såväl äkta som tragikomisk. Alexanders funderingar över livet känns brådmogna och barnsliga på samma gång, då han beskriver sig själv som en menlös bubbla, en levande död på studiebesök i tillvaron. Onda krafter i Sollentuna är en bok som spänner över fler teman – identitet, kärlek komplexa väsen och nödvändigheten av att leva livet utan bruksanvisning.