Något måste hända NU.

Anna Lindbergs Något måste hända nu handlar om Kim och Ulrik som bor i en liten stad i norra Sverige någonstans. Staden lider av utflyttningen, det finns få boende, få affärer och ett näst intill obefintligt kulturliv. Kim (som fotar massor och som iaf av omgivningen definieras som kvinna, hur/om Kim definierar sig själv vet vi inte) och Ulrik (stökig, dampig och annorlunda) går i nian och umgås mest med varandra, de är båda, med stadens mått mätt, udda.

De gör det bästa av tillvaron, utforskar övergivna hus, går på de fester som finns med mera. Tillsammans bryter de både lite mot lagen och mot det lilla samhällets regler om hur man skall vara. De är både "alternativa", alternativt smått utanför.

En dag börjar en ny tjej i deras skola, Isabelle. Hon är från en större stad, någon form av popsnöre som gillar poesi och mår dåligt.
De blir bästa kompisar alla tre.

Saker som gör livet extra jobbigt är att Ulriks storasysters äckel till kille, Henke, tafsar på Kim så fort han får tillfälle, att Ulriks mamma har psykiska problem och att både Ulrik och Kim blir kära i Isabelle...

Något måste hända nu är en långsam, melankolisk uppväxthistoria i en småstad där huvudpersonerna inte riktigt passar in.
Det är inte världens gladaste bok direkt, men riktigt bra!
　

Jag är en pojke med tur

Min första vecka på Collaget. Kul! Jag har en stark känsla av att det kommer att handla en del om dystopier. Dystopi? Motsatsen till utopi, nämligen en dyster vision om framtiden. Den under året mest uppmärksammade dystopin har utan tvekan varit Hungerspelen, som var 2012 års mest utlånade ungdomsbok på folkbiblioteken i Göteborg.

Men jag har också ägnat mig en del åt realism på sistone och jag undrar om inte verkligheten och dystopierna flyter ihop lite väl mycket ibland. Jag inleder med att berätta om en bok som knockade mig när jag läste den för ett tag sedan och som jag fortfarande tänker på ofta.

Boken heter Jag är en pojke med tur och är skriven av en av våra mest hyllade barn- och ungdomsbokförfattare: Monika Zak. Egentligen är berättelsen inte hennes egen. Hon fick nämligen kontakt med en ung kille vid namn Esmat, som var ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Esmat bad Monika att skriva ned berättelsen om hans liv. Resultatet är en lättläst ungdomsbok, med ett innehåll som alla borde ta del av.

Esmat växer upp tillsammans med sin mamma och syster i en liten by som styrs med järnhand av talibaner. De lever under ständig skräck och hot och en dag bestämmer sig hans mamma för att ta sina barn och fly till Kabul, med förhoppning om en bättre tillvaro. På vägen tappar Esmat en stövel och tvingas vända om för att leta efter den. När han vänder åter för att hinna ifatt sin mamma och syster är de försvunna och han träffar dem aldrig mer. När detta händer är Esmat 6 år gammal.

Mirakulöst nog tar han sig till Kabul på egen hand och blir tillslut omhändertagen och spenderar några år som barnarbetare, instängd i en fabrik. Men så öppnar sig möjligheten för Esmat att fly från landet. Efter ett och ett halvt år på flykt når han slutligen Sverige.

"Jag är en pojke med tur" berör mig så oerhört mycket och jag önskar att alla som inte förstår att våra gränser och famnar måste stå vidöppna för alla som behöver komma hit, ska läsa den här boken. Esmats berättelse skulle kunna vara en dystopi, men är högsta verklighet för så många barn i den här orättvisa världen.

Här kan du provläsa boken!