onsdag 6 mars 2013


        David Levithan skriver kärleksfullt om kärlek


tumblr_l94dyupFTw1qdao4zo1_250

David Levithan skriver om kärlek. Och om relationer. Och om hur knepigt det kan vara att få ihop det hela.

Nu tänker kanske någon att ”det finns ju så mycket skrivet om kärlek redan!” Detta är helt sant och, även om ämnet är evigt, kan man med all rätt undra över behovet av ännu fler böcker om romantik. Mitt svar blir att vi behöver alla böcker som förmår framkalla leenden och tårar, som både pekar på problem och vågar andas hopp om framtiden och som tillåter sig drömma om en tolerantare värld.

Det finns alltså flera skäl till att jag som ungdomsbibliotekarie gärna, ja mer än gärna, rekommenderar David Levithans böcker till unga människor sugna på romantik. Några är att det i böckerna finns mycket värme, en hel del klurigheter och inte minst en berättarglöd som gör att man inte vill, och i vissa fall inte kan, sluta läsa. Inte oviktigt är att själva berättandet inger en känsla av att oavsett hur historien slutar så kommer man som läsare att vara nöjd när det hela är över. Oavsett hur det går, och oavsett hur vägen dit ser ut. En känsla av att man kan lita på David Levithan som guide i detta krångliga landskap.

Med detta inte sagt att Levithan bara stryker läsaren medhårs och inte heller sagt att han inte bollar med svåra ämnen. Kärlek är svårt! Det är svårt i verkliga livet och svårt att skriva om. Kanske blir det ännu mer svårare, både i livet och i fiktionen, då det handlar om samkönad kärlek. Levithan skriver ofta om unga och homosexualitet, och lyckas emellanåt få oss att hoppas att världen en dag kommer förstå den fundamentala sanningen att kärlek är fint. Oavsett vem som älskar vem.

I boken Ibland bara måste man (Boy meets boy) tillåter han sig att måla upp en utopisk bild av en skola där queer- och transpersoner inte i första hand lever i det heteronormativas skugga och där Infinite Darlene (skolans homecoming queen och tillika transvestit) spelar i fotbollslaget, ett lag där hälften av killarna är hemligt kära i hen. I historien finns också en ung man vars föräldrar är djupt religiösa och förmodligen inte skulle uppskatta att få veta att sonen gillar pojkar. Men även detta löser Levithan till det bästa. Boken är lite som en önskelista på det sättet. Men med en del svärta bland raderna också.

En av mina personliga favoriter, och en av de första böcker jag sticker under näsan på en ung människa som vill läsa något romantiskt, är Nick och Norahs oändliga spellista (Nick and Norah's infinite playlist), som också blivit film. Det finns flera anledningar till att jag rekommenderar boken, den första är såklart att det, i min mening, är en grymt bra bok! Det är blandningen av värme, klurigheter och berättarglädje som gör boken läsvärd. Allt hopvispat på ett lyckat sätt. Tilläggas skall att boken skrivits tillsammans med Rachel Cohn, och att Levithan och Cohn står för vartannat kapitel. Bokens handling utspelar sig under en intensiv partynatt i New York. Nick och Norah turas om att berätta och varje händelse ser vi genom bådas ögon, hur de möts, hur de försiktigt lär känna varandra och hur de blir förälskade.

Det finns mycket mer att säga och fler böcker att lyfta fram eftersom Levithan verkar älska att skriva, verkar älska sina karaktärer och älskar att visa läsaren på det fina och unika i de relationer han drömmer ihop.

Kanske skall jag våga nämna några andra titlar att hålla utkik efter, som En bit av mig fattas (Love is the higher law), ett triangeldrama i skuggan av terrordåden den 11:e september, och den helt sprillans nya Jag. En (Every day), eller varför inte den, i ordboksform skrivna, Liten parlör för älskande (The lover's dictionary).

Det blev långt detta, men nu slutar jag här och låter detta bli ett litet smakprov på ett författarskap som man inte bör missa. För den som faller för honom finns runt femton titlar med David Levithan tryckt på bokryggen. Både sådana han skrivit helt själv och sådana som skrivits tillsammans med andra författare. Dessa böcker hittar du på ditt bibliotek! /Anders

2 kommentarer:

Anna sa...

Ibland bara måste man är en av mina absuluta favoriter. Stacka om att bli på gott humör!

Anna sa...

Det är både en av mina absuluta och absoluta favoriter såklart.