onsdag 25 november 2009

"spel är farligt, farligt, farligt..."


Flera utav er har säkert läst i Aftonbladet om det otäcka mord som skett på mordoffrets egna födelsedagsfest. Jag säger precis som mina kollegor inom spelvärlden: det är alltid sorgligt när folk far illa, men det är också trist att massmedierna måste få det att se ut som om spel är anledningen till att folk väljer att bli mördare. I detta fallet framstår MMORPG:t (MMORPG står för Massively Multiplayer Role-Playing Game) World of Warcraft som boven i dramat. Det är kränkande mot oss som faktiskt sysslar med dessa fritidsintressen att plötsligt få farlighets-stämpel rätt i pannan. För det är väldigt ofta som spel är roten till ondska enligt massmedier och tyvärr, även en hel del privatpersoner, som dessutom i många fall saknar kunskap om spelen i fråga, eller för den delen, spel i allmänhet. Något man som gamer, stöter på ofta, som grund i liknande diskussioner.

Jag har själv lajvat och spelat rollspel. De flesta av mina vänner är lajvare eller rollspelare. I samband med våra intressen för dessa speltyper får vi även uttryck för våra kreativa sidor. Många sysslar med gammaldags typer av handarbeten för att skapa känslan av att lajvet/rollspelet är ännu mer verkligt. Det kan vara sådant som växtfärgning, hemmagjord sylt eller handsydda, tidsenliga kläder m.m. Det här känns inte som förberedelse tilll brott, snarare ett motiverande sätt att tillvarata hantverksformer som kanske är på väg att dö ut.

MEN, det finns alltid personer som gör dumma saker och det inom alla intresseområden. Spel och film är bara väldigt lätt att anklaga om man bara ser dem på ytan. I det här fallet handlar det snarare om att folk inte alltid är de de tycks vara på internet. Lämna aldrig ut personuppgifter till okända människor på forum, chatt etc.

Många som spelar MMORPG gör det för att få en mer spännande tillvaro i livet. Att få uppleva den där fantasyvärlden med drakar, sagoprinsessor och magiker som Universum inte riktigt kan erbjuda. En del gör det också för att fly undan sina vardagsliv, i vissa fall problem de helst inte vill tänka på. Alltså är det inte spelen som skapar problem, problemen finns där redan innan. Jag hänvisar till Dataspelsbranschen. se och det inlägg som handlar om samma fall, för att läsa mer om vad MMORPG innebär för många spelare och varför de spelar det. Där nämns bland annat skadligt spelande som ett möjligt (men inte självklart) symptom på att allt kanske inte står rätt till för personen som spelar.

Själv tänker jag nu berätta om en bok som finns för utlån här i Dynamo och som handlar om personer som spelar MMORPG och varför de gör det. Alter Ego, Avatars and their creators, skriven utav Robbie Cooper. Boken börjar med några förord av författaren, som jag tycker är så bra att jag måste citera:

Four Years ago, I sat down at a computer, clicked a few buttons, filled out a text box, and in a few short minutes created something it takes the most accomplished novelists years to produce: a fictional character with a life of its own. The life in question, as rich with possible directions and desires as any Shakespeares protagonist's, began unfolding within moments.

Författaren intervjuvar sedan fler personer om deras liv i kontrast till sina avatarer. Till varje intervju finns två bilder, en som föreställer den verkliga personen och personens alter ego i den digitala världen. En utav intervjupersonerna säger såhär: Online it doesn' matter what you look like. En person som uppenbarligen känner att han inte blir respekterad på grund av sitt utséende.

Som jag tidigare nämnt, problemen finns inte i spelen. Problemen finns i den riktiga världen, spelen kommer fram där för att spelarna vill få bekräftelse och bättre självförtroende. För ärligt talat så är rätt många personer här i världen kassa på att ge positiv feedback och vara lite schyssta.


För övrigt tänker jag nämna att jag har stor lust att testa Hello Kitty Online. Ser ut som ett väldigt våldsamt MMORPG... ;)

3 kommentarer:

niklaslindblad sa...

Grymt bra inlägg. Håller med dig helt att det är synd att alla hamnar över en kant. För visst finns det idioter överallt. När över en miljon av nordens befolkning spelar olika typer av MMORPG:s så känns det snarare tvärt om, att det är konstigt att det händer så sällan :P (Missförstå mig rätt)

Anonym sa...

Bra skrivet.
Det mest underhållande jag läste i tidningen var att dom påpekade att det var offret som hade spelat detta onda och våldsamma spel. För det hänger ju ihop och så...
Brukar inte argumentet vara att den som spelar våldsamma spel eller tittar på våldsamma filmer blir våldsam? Inte att personen blir dödad.
Men vi har ju inte haft ett "spelmord" i Sverige på länge så tidningarna har väl gått och väntat på detta. Och självklart kommer det inga tidningsrubriker när det visar sig att tidningarnas teori var helt åt helvete fel.
Varför skulle staten ge bidrag till spelhobbyn om det är så himla farligt?
/Hillalilla

Kusin Amanda sa...

Det som hänt Erika är fruktansvärt och mina tankar går till hennes familj och vänner.

Både som jurist och som hängiven WoW:are kunde jag inte låta bli att reagera på Aftonbladets artikel.
För det första är det inte ännu visat vare sig vem som dödade henne eller huruvida de träffades genom WoW.
Men även om så visas så innebär ju inte det att det finns en orsaksrelation mellan spelet och händelsen. Om de hade träffats genom universitet istället hade det ju inte inneburit att det fanns en orsaksrelation mellan akademiskastudier och mord.

Det finns alltid en risk med att släppa in nya personer i sitt liv, av denna anledning finns det goda skäl att göra det på ett förnuftigt sätt. Men låt aldrig rädslan ta överhanden, det goda som nya relationer i regel för med sig är ovärderligt.
Jag har flera ggr träffat personer som jag lärt känna i WoW away from keyboard. Har bara bra erfarenheter och mängder av underbara minnen.

Våldsamt är ett lustigt ordval, uppenbart valt för att skapa debatt och inte för att WoW skulle tillhöra de våldsammare spelen. Det rör sig om alver, troll och orcer i trolska skogar och miljöer som kämpar med besvärjelser, trollstavar och ett o annat svärd för att bekämpa drakar och demoner och (ska man inte sticka under stolen med) ibland varandra. Det är så långt ifrån verklighetstroget det kan bli och, jag vågar säga, inte det minsta förråande. Däremot är det trevligt som tusan och ett utmärkt sätt att lära sig om ledarskap, samarbete, ansvar och att skaffa sig nya vänner.