Röd som blod / Salla Simukka

När jag första gången ser omslaget på den här boken så tänker jag direkt på vampyrer. Kanske är det den svartvita bilden med blodsdroppar på som gör att associationerna väcks. Plus att titeln är ”Röd som blod”. Blod - vampyrer osv. Ja, ni fattar….

Men det visar sig att det här inte har något alls med vampyrer att göra. ”Röd som blod” är en riktigt spännande deckare/thriller.

Huvudperson är Lumikki, vilket betyder Snövit på finska. Men Lumikki är inte särskilt lik någon sagoprinsessa, utan snarare som en yngre variant av Lisbeth Salander. Hon har under nästan hela sin skoltid blivit utsatt för riktig brutal mobbning vilket gör att hon håller sig undan för folk och mest vill vara för sig själv. Men det har också gjort att hon för att överleva har lärt sig att observerar saker runt om sig på ett sätt som inte andra gör. Att tillexempel kunna känna doften av ett särskilt schampo innan hon går in i ett rum har betytt att hon den dagen kunnat undvika att bli misshandlad. Hon har också blivit något av en expert på att själv inte bli igenkänd eller hittad.

När boken börjar har hon flyttat från sin hemstad och går på gymnasiet i Tammerfors där hon också bor själv i en egen lägenhet. I sin gymnasieskola är hon inte mobbad, men har inte heller några direkta vänner. Hon håller sig på sin kant. En morgon smiter hon in i mörkrummet som finns i skolan för att få vara ifred en stund. Just den här morgonen är det inte fotografier som hänger på tork där utan fullt av 500-eurosedlar som någon har försökt tvätta bort blod från. När Lumikki senare ser en av sina klasskompisar komma ut därifrån med en ryggsäck på ryggen kan hon inte låta bli att följa efter honom. Hon upptäcks och blir indragen i en härva med rysk maffia och knarkförsäljning. Och trots att hon från början inte har något att göra med de upphittade pengarna så är Lumikki snart den som blir jagad genom ett snöfyllt och iskallt Tammerfors. Och om nu någon försöker ha ihjäl henne så vill hon veta varför.

Delar av boken är fruktansvärt spännande. Jag sträckläste den under en dag. Ibland kan jag väl tycka att logiken brast en aning. Knarkbossen som styrde det hela var tillexempel en ganska osannolik karaktär. Lumikki är nästan övernaturligt bra på grejer och dessutom så löste sig vissa saker på slutet utan att man riktigt fick reda på hur det gick till . Men, men, det kan jag ha överseende med. Samtidigt gillar jag verkligen Lumikki och man får veta mer och mer av hennes bakgrund. Jag gillar också att man får också se delar av historien ur andra personers perspektiv, bland annat ur de "ondas" perspektiv. Och så är jag väldigt förtjust i Salla Simukkas språk när hon beskriver det vinterkalla Tammerfors och bygger upp spänningen i handlingen.

Röd som blod kan du låna här. Och vill du se boktrailern så kan du kolla in den här.

Under våren 2015 kommer andra delen, "Vit som snö", i det som ska bli en triologi om Lumikki. Den ser i alla fall jag fram emot.

Dystopi-frenesi

Det har blivit en del dystopier för min del det senaste. Det finns ingenting som är så skönt att gotta sig i som en riktigt mörk undergångsberättelse. Helst med lite zombies i. Eller bara en vanlig hederlig berättelse om framtida övervakningssamhällen á la storebror ser dig.

 

Den senaste i raden som jag läste var Karin Boyes Kallocain. Jag har tänkt läsa den länge, men det har inte blivit av förrän nu. Och den innehåller alla de element du önskar sig av en riktig dystopi (förutom zombies); övervakning, enhetliga kläder för alla medborgare, ett dagsljus som är långt borta, kärlek mellan människor är förbjuden och utsuddad, den enda kärleken som finns är den till Staten.

 

Kallocain är en vätska som injiceras i blodet, och får människor att avslöja sina djupaste tankar och mörkaste hemligheter. När vår huvudkaraktär uppfinner detta inser han att det inte längre finns något som hindrar Staten från att bli allsmäktig – nu kan ingen ens längre tänka förbjudna tankar om Staten utan att bli straffad. Härligt! Eller?

 

Jag kan göra några invändningar mot att Kallocain ibland är för övertydlig; att tankar och konversationer som beskrivs blir för ”stapliga” för att kännas äkta; för att de ska förklara saker för läsaren om hur samhället fungerar. Saker förklaras som känns självklara. Men så inser jag plötsligt – att när Kallocain skrevs på 1930-talet kanske dessa saker inte alls var självklara, kanske behövde det då förklaras för potentiella läsare hur ett teknologiskt övervakningssamhälle fungerar och tar sig uttryck. Och nu, på 2010-talet, behöver det inte längre förklaras, för det är så självklart för oss att tänka oss att samhället kan komma att se ut som det beskrivs i boken. Det, är en skrämmande tanke.

Jag är ju så jävla easy going - Jenny Jägerfeld

Om jag säger att jag älskade Här ligger jag och blöder, Jenny Jägerfelds förra bok, som dessutom vann Augustpriset, så överdriver jag inte det minsta. Och självklart vill jag få samma upplevelse när jag läser den här nya boken, så förväntningarna är högt ställda!

Och det är en ny Jenny Jägerfeld! En ungdomsbok med ett vansinnigt tempo, ett rivigt språk och massor av känslor. Den här gången handlar det om Joanna, en gymnasietjej med diagnosen Adhd. Att läsa den här boken ger definitivt förståelse för hur det är. Och kanske är också diagnosen anledningen till att Joanna hamnar i en riktigt jobbig härva som verkar omöjlig att ta sig ur. 

Joanna äter sig mätt i skolan, gärna mer än mätt. För hemma är det inte säkert att det finns nån mat. Joannas mamma är nämligen en oavlönad, avdankad författare och hennes pappa lider av en djup depression och är långtidssjukskriven. Pengar finns inte, inte ens till den medicin som håller Joannas Adhd i schack.

Mitt i allt det jobbiga hittar Joanna kärleken. Och detta är (konstigt!) det absolut bästa med den här boken. Det är en konst att berätta en kärlekshistoria utan att det blir förutsägbart, smetigt eller sorgligt. Det gör Jenny Jägerfeld.

Jag är ju så jävla easy going fick mig att skratta, gråta och tänka. Vad mer kan en begära!

Finns att låna på ett bibliotek nära dig. Här kan du se var boken finns i Göteborg.
Eller som e-bok.
Eller så kanske du föredrar att lyssna? MP3 eller CD.

Två bra filmer

Hej!

Jag heter Isabelle och är praktikant på Askims bibliotek.
Här är två filmer jag tycker om!

Allt för min syster (My sister’s keeper)

Jag gillade den här filmen jättemycket och den är absolut sevärd. Den är sorglig och gjorde ett väldigt starkt intryck på mig. Den finns också som bok.

Handling: Brian och Sarah Fitzgerald har en son och en dotter. Dottern Kate får leukemi vid två års ålder och hon förväntas inte överleva. Deras lösning blir då att skaffa ett tredje barn Anna, som blir en perfekt medicinsk donator till Kate. När Anna är elva år gammal tar hon ett stort beslut om att hon inte vill vara donator till Kate längre. Hennes argument är att hon vill kunna bestämma över sin egen kropp, så hon skaffar sig en advokat och stämmer sina föräldrar. Men Anna vet att hennes beslut kan leda till att Kate dör och beslutet vänder uppochner på hela familjen.

Filmen kan du låna här.
Och boken här.

Limitless

Den här filmen är verkligen jättebra. Den är så spännande att det kryper i kroppen och man kan verkligen inte sluta att titta.

Handling: Filmen börjar med att Edward ”Eddie”Morra står på taket av hans lyxiga takvåning. Några försöker att bryta sig in i hans lägenhet och han förbereder sig på att hoppa. Tre månader tidigare: Eddie är en författare som bor i New York City som nyligen har blivit dumpad av sin flickvän Lindy. Han har också missat deadlinen för att lämna in sin nya bok, som han inte ens har börjat på. En dag träffar han Vernon som är bror till hans ex-fru. Vernon är knarklangare och erbjuder Eddie att prova en ny drog som inte är ute på marknaden ännu, NZT-48. Drogen gör så att människor får tillgång till 100 % av hjärnans kapacitet, normalt använder man bara 20 %. Eddie tar drogen och den fungerar. Den gör också så att Eddie skriver klart sin bok. Eddie vill ha mer droger så han skulle gå några ärenden för Vernon innan han skulle få några. När Eddie kommer tillbaka till Vernons lägenhet så är han mördad. Han dödades troligtvis av några som ville åt hans gömma av NZT och Eddie söker igenom lägenheten och hittar hans droger. Efter det så vänds Eddies liv uppochner han får tillbaka sin flickvän, får ordning på sitt liv, han börjar handla med aktier och han blir rik. Men sedan kommer problemen. Om han slutar ta tabletterna så kommer han att dö. Vad ska han göra när dem tar slut?

Filmen har en väldigt bra handling och det är väldigt intressant när man ser att en liten tablett förändrar hela hans liv både till det bättre och sämre. Skådespelarna i filmen är också väldigt bra t.ex. Bradley Cooper som har huvudrollen och Robert De Niro.

Filmen lånar du här.

// Isabelle

Känns direkt i magen!

Ibland träffar man på böcker som man känner att det skulle precis lika gärna kunna vara sanning. Så känns det med Sofia Hedmans böcker om Katti, den första heter Jag vill ha ett liv och den andra, som jag just läst, Kanske ett liv.

Katti är i andra boken 17 år. Hon har fått reda på att hon har AD/HD och även om hon säger att det är en dom och inte en diagnos så gör medicinen henne bättre. Hon blir inte sådär fruktansvärt arg lika ofta och det funkar bättre att bo hemma nu när mamma har gjort slut med styvpappan. Men alla runtomkring inser inte att Katti är annorlunda. Hon får höra att hon är galen och dum i huvudet. Ibland orkar hon inte. Men så träffar hon Johan och blir sådär otroligt kär som man nästan aldrig blir. Och det är fint och bra. Men Johan döljer saker och försvinner ibland i flera dagar.

Det här är så himla bra. Jag tror verkligen på Kattis och även om hon inte alltid gör det som är "rätt" så gillar jag henne så himla mycket. Hon känns så äkta. Det är sällan böcker om ungdomar och drogar känns sanna men det gör verkligen den här. Dessutom är det bra skrivet och jag tror nog att om Katti fanns på riktigt skulle hon vara väldigt nöjd med boken.

Låna boken här

Efter kraschen tog jag mig samman...

Den amerikanska författaren Joyce Carol Oates har skrivit en mängd romaner både för vuxna och ungdomar. Varje år när nobelpriset skall utses så är hon en av dem som många tror och hoppas skall få det, men icke!

När jag gick på gymnasiet så läste jag Foxfire, en bok om ett gäng 13-åriga tjejer i 50-talets USA som lever i ett fattigt litet samhälle. Jag tyckte att boken var superbra och bjöd på både spänning och allvar. Nu många år senare försöker jag mig på en av Oates andra ungdomsromaner från 2005, nämligen en bok med den långa titeln Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg. Språket i boken är lika poetiskt som titeln men berättar en ganska handfast historia om Jenna som förlorar sin mamma i en bilkrasch som de båda utsätts för. Jenna lider av starka skuldkänslor och när hon ensam kvar tvingas flytta till en liten stad och bo hos sin moster så hamnar hon i en djup depression. I skolan hamnar hon i småkriminella gäng och experimenterar med droger. En av killarna i gänget, Crow (egentligen heter han Gabriel) stöttar henne och det utvecklas till en obesvarad förälskelse.

Jag fick inte riktigt mina förväntningar uppfyllda eftersom det är en bok som inte överraskar med sitt lyckliga slut, men jag kan ändå rekommendera att man provar att läsa något av Joyce Carol Oates. Efter kraschen... är ganska lättläst och passar för sent högstadium tidigt gymnasium.

Låna Joyce Carol Oates böcker på biblioteket här

Känn pulsen slå

Jaha, då har jag tagit mig igenom Känn pulsen slå av Berny Pålsson (2008), eller halvt i alla fall, det blev lite väl många sidor upp och ned med vrålande ångest. Men så är det ju också vad den handlar om. Jag läste aldrig Vingklippt ängel (Bernys debut 2004) och missade hypen (i denna bokens förord tar hon avstånd från trenden kring psykisk sjukdom). Det är många som har hyllat språket, vilket inte jag instämmer i. Böckerna handlar inte om hur det är att komma ut ur ett missbruk, de handlar om hur det är att vara inne i ett: skärsår, alkoholdimmiga hallucineringar, avgiftningslängtan, ångestdämpande pillersväljande och 257 sidor om en kamp mot missbruk och stängda läkardörrar. Den är väl bra för att känna igen sig i, bekanta eller att läsa om en sjukvård som man vill spränga i luften. Läs själv om bernys tankar om sin bok på hennes hemsida.

Borde vara obligatorisk läsning för alla!

Jennie skrev för ett tag sedan om Go ask Alice, det är en av mina värsta hatböcker! Usch! Jag kontrar med det här boktipset:

Om man vill läsa om ungdomar som börjar experimentera med droger så tycker jag att man istället ska läsa den fenomenalt bra boken Kårnulf was here av Josefin Adolfsson som baseras delvis på hennes egna upplevelser. När boken börjar är Moa (bokens huvudperson) och bästisen Anna 15 år och sitter i en soffa och äter Valium. Dom och deras kompisar flyr undan ångest och tristess genom att äta lugnande, dricka te och äta kakor.

Det här är så fruktansvärt ärligt och hemskt att jag får alldeles ont i magen. Man förstår både varför dom tar droger och varför det går så illa för vissa av tjejerna i boken. Det är inte skräckpropaganda utan något så ovanligt som en rättvis bild av tonårsknarkande. Läs, läs läs!

Go Ask Alice

Fråga Alice, Anonym

Boken gavs ut första gången 1971 (i Sverige 1979) och har sedan dess haft miljoner läsare, översatts till 16 språk och omdiskuterats (t.o.m tagits bort från bibliotekshyllorna). Nu har den precis getts ut igen. En vanlig 15-årig medelklasstjej flyttar till en ny stad och ser fram emot detta. Men det blir inte som hon tänkt sig och hon känner sig ensam. Under ett besök i sin gamla stad blir hon ilurad LSD och det blir liksom som porten in i ett eskalerande drogmissbruk. Allt krackelerar och hennes värld splittras. Heroinångest, rymningar, flera tappra försök att sluta och återvändningar till sin familj, besvikelser, panikattacker och vilja. Hela boken bygger på dagboksanteckningar.

Det sägs att boken bygger på en anonym flickas dagbok, som dog av en överdos i slutet av 60-talet. Men det är också lite omdiskuterat, några år efter utgivningen framträdde en kvinna som sa att hon skrivit boken. Läs själv och döm. Eller så spelar det mindre roll.