Som Zlatan fast bättre (skriven av pseudonymet Niclas Christoffer) handlar om 15 åriga Simon och hans familj. Hans farsa och lillebror Pontus.
Simons morsa har dött några år tidigare och nu skall familjen flytta till Malmö. För att få en nystart, som hans pappa säger.
Men det hela hänger på att Simon kommer in på det fotbollsgymnasium som han sökt till. Simons dröm är nämligen, precis som hans pappas var i hans ålder, att bli fotobollsproffs. Att bli som Zlatan. Fast bättre.
Simon kommer in på skolan, de flyttar och han får lämna flickvännen Sara och kompisarna. Visst saknar han Sara, men han anpassar sig bra. Får direkt en ny kompis, Peter, och fotbollen går bra. Men nya tränaren anmärker på att Simon kanske väger lite för mycket för att orka presentera så bra som han skulle kunna. Kanske han skulle han behöva gå ner lite i vikt.
Och med den kommentaren från tränaren, börjar en spiral av destruktivt beteende för Simon. Med en flytt, en död mor och massa obearbetade känslor i bagaget börjar Simon, sakta men säkert att svälta sig själv. Och han utvecklar strategier för att kunna ljuga för och dölja för familj och vänner.
Det här är en riktigt bra bok om ett viktigt ämne (ätstörningar) som man sällan hör om när det gäller killar. Jag gillade allt med boken. Språket, att hela handlingen känns väldigt trovärdig. Och att det inte bara är ätstörningar som tas upp i boken, utan andra ämnen (vill inte spoila för mycket av handlingen) tas upp på ett riktigt bra sätt.
Visar inlägg med etikett fotboll. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fotboll. Visa alla inlägg
måndag 3 september 2012
tisdag 20 september 2011
torsdag 10 februari 2011
Kärlek å sånt
Eftersom vi ungdomsbibliotekarier från Hisingen är helt skamlösa så snor jag mitt inlägg från Hisingsbloggen och lägger upp här med...
Inga bomber över Skärholmen (låna här) handlar om 16 årige Peter som bor i Skärholmen med sin storasyster och sina föräldrar. Familjen flydde från Serbien när Peter var 9 år och flyttade till Sverige.
Peters bästa vän Rashid har också flytt till Sverige med sin familj, från Irak. Dom lär känna varandra när de är små och träffar på varandra ute i skärholmen. Rashid går fram till Peter med en fotboll i handen. De kan inte prata med varandra, men en framsträckt fotboll kan ju ingen missförstå. Efter den dagen fortsätter de att spela fotboll ihop och att vara bästa vänner.
Som många ungdomsböcker handlar det om första förhållandet, vänskap som sätt på prov och ens identitet. Även fotbollen är en stor del av boken och både Peter och Rashids liv men får mindre plats när både Rashid och Peter får annat att tänka på med föräldrar som mår dåligt och struliga förhållanden.
Både Peter och Rashids hemländer vävs in i berättelsen genom att Peters föräldrar och Rashids faster Fatima berättar målande om händelser där borta. Peters pappa berättar bland annat om hur han träffade Peters mamma på Kalemegdan i Belgrad (vilket fick mig att längta sjukt mycket till sommaren och Belgrad) .
Men allt är inte glada minnen om sommar och kärlek.
Minnena och händelserna i de andra länderna är fulla av krig och död och följer med och hemsöker både Peters pappa och Rashids faster.
Peters pappa mår sämre och sämre, sitter uppe på nätterna och grubblar och stirrar ut genom fönstret.
Och det väcker tankar hos Peter: vad har min pappa egentligen gjort under kriget? Varför berättar han inte för Peter, varför låtsas han som om det är något annat som är problemet? Peter får mycket att grubbla över för något är skumt med Rashid med och det sätter vänskapen på prov...
Men det är ju kärleksvecka här och det finns mycket kärlek i boken. Till en pappa som mår dåligt, till en första flickvän och till fotboll.
Men den kärlek i boken som jag tycker är vackrast och som gör mig gladast är den mellan Peter och Rashid. En vänskap så djup sen så tidiga år att de känner varandra innan och utan. En riktigt fin bromance.
Och är inte kärleken mellan vänner värd lika mycket som kärlek mellan ett par? Kanske mer? Vad tycker ni?
Inga bomber över Skärholmen (låna här) handlar om 16 årige Peter som bor i Skärholmen med sin storasyster och sina föräldrar. Familjen flydde från Serbien när Peter var 9 år och flyttade till Sverige.Peters bästa vän Rashid har också flytt till Sverige med sin familj, från Irak. Dom lär känna varandra när de är små och träffar på varandra ute i skärholmen. Rashid går fram till Peter med en fotboll i handen. De kan inte prata med varandra, men en framsträckt fotboll kan ju ingen missförstå. Efter den dagen fortsätter de att spela fotboll ihop och att vara bästa vänner.
Som många ungdomsböcker handlar det om första förhållandet, vänskap som sätt på prov och ens identitet. Även fotbollen är en stor del av boken och både Peter och Rashids liv men får mindre plats när både Rashid och Peter får annat att tänka på med föräldrar som mår dåligt och struliga förhållanden.
Både Peter och Rashids hemländer vävs in i berättelsen genom att Peters föräldrar och Rashids faster Fatima berättar målande om händelser där borta. Peters pappa berättar bland annat om hur han träffade Peters mamma på Kalemegdan i Belgrad (vilket fick mig att längta sjukt mycket till sommaren och Belgrad) .
Men allt är inte glada minnen om sommar och kärlek.
Minnena och händelserna i de andra länderna är fulla av krig och död och följer med och hemsöker både Peters pappa och Rashids faster.
Peters pappa mår sämre och sämre, sitter uppe på nätterna och grubblar och stirrar ut genom fönstret.
Och det väcker tankar hos Peter: vad har min pappa egentligen gjort under kriget? Varför berättar han inte för Peter, varför låtsas han som om det är något annat som är problemet? Peter får mycket att grubbla över för något är skumt med Rashid med och det sätter vänskapen på prov...
Men det är ju kärleksvecka här och det finns mycket kärlek i boken. Till en pappa som mår dåligt, till en första flickvän och till fotboll.
Men den kärlek i boken som jag tycker är vackrast och som gör mig gladast är den mellan Peter och Rashid. En vänskap så djup sen så tidiga år att de känner varandra innan och utan. En riktigt fin bromance.
Och är inte kärleken mellan vänner värd lika mycket som kärlek mellan ett par? Kanske mer? Vad tycker ni?
Etiketter:
andra länder,
familj,
flyktingar,
fotboll,
kärlek,
samhällsskildring,
vänskap
torsdag 24 juni 2010
Med ryggen mot målet
Med ryggen mot målet höll han undan en motspelare med vänstra armen, tog ner bollen och snurrade runt för att skjuta. En back blockerade vägen. När David vek undan klippte backen till bollen, som träffade Davids knä och studsade rakt upp. I nästa ögonblick låg David raklång i luften och sprattlade iväg en cykelspark mot bortre stolpen.Så kan det låta i Bengt-Åke Cras fotbollsbok Drömmar som krossas (låna här). Boken handlar om David Linder, en talangfull spelare i den lilla Stockholmsklubben Ekudden, som drömmer om att få spela i allsvenskan med Hammarby. Han tränar stenhårt på och utanför planen och efter att ha gjort två drömmål i en cupfinal blir han kontaktad av Hammarby som gärna vill ha honom. Men hans föräldrar hotar att förstöra allt - de är helt ointresserade av fotboll och då pappan fått nytt jobb i Malmhammar vill de flytta från Stockholm. Precis när allt Davids slit och träning äntligen skulle betala sig! Kommer han någonsin få en sådan chans igen?
Det här är en bok för alla oss som dragit på sig matchtröjor och plöjt fram på fotbollsplanen i jakt på bollen och med drömmar om att spela för något storlag. Det är mycket tacklingar, skott som går i stolpen och fotbollsdramatik i största allmänhet. Det är spännande och ett högt tempo med många matcher som beskrivs på ett levande sätt. I dessa VM-tider kan det vara skönt att varva matcherna på TV med en bra bok. Fotbollsälskare, läs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

