Vad jag vill läsa i höst: Ingen normal står i regnet och sjunger av Sara Olsson

Jag äääälskade "Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag". Så jag har höga förväntningar på denna. Den har inte kommit riktigt än- men den som är på hugget kan ställa sig i kö på biblioteket!

Så här skriver förlaget om boken:

"Varför finns det inga kvinnliga trubadurer? Varför är det alltid Ella som ska skriva när det är grupparbete? Varför förväntas tjejer vara på ett sätt och killar på ett annat, och hur gör en egentligen för att vara tvärtom? Och om kärleken är som ett elstängsel och elstängslet redan är ihop med någon och någon är ens bästa vän i hela världen. Hur gör en då?"


Vad är ni peppade på i höst?

Pojkarna- en ungdomsbok skriven av Jessica Schiefauer

Bella, Momo och Kim är 14 år och håller sig mest för sig själva. Skolan ser de mest som ett nödvändigt ont och de gör allt för att hålla sig undan det tuffa killgänget. Deras elaka kommentarer gör dock avtryck på de tre vännerna.

De ägnar all sin lediga tid åt att umgås i Bellas trädgård eller i hennes växthus vid dåligt väder. Där inne är det som en egen värld - en färgsprakande väldoftande värld där de tre tjejerna förlorar tid och rum. Där kan de glömma bort att de är tjejer, att deras kroppar är i förändring och att allt är ett virrvarr av trassliga känslor och tankar. I växthuset gällde andra lagar. En dag öppnade Bella som vanligt ett paket med nya fröer och lökar, men längst ner i påsen ligger ett litet, litet skott. En blomma som visar sig ha oanade krafter som kommer att förändra allt.

Det som fick mig att känna så starkt för den här boken är Schiefauers intensiva och målande språk som ger boken ett intryck av mystik. Beskrivningarna av trädgården och växthuset gör att jag nästan kan känna den tunga doften av exotiska blommor.

Jag kan också känna igen mig i Kims motstridiga känslor, där hon egentligen inte alls vill befinna sig i en ung tjejs kropp som är på väg att bli vuxen. Det är en bra beskrivning av en tonårings inre strid, som jag tror många kan känna igen sig i.

2011 vann Jessica Schiefauer Augustpriset för ungdomsromanen Pojkarna.

I februari 2016 har filmen, som är baserad på Pojkarna svensk premiär.

Här kan du se trailern: https://www.youtube.com/watch?v=3-eU4B-fnc4

Jessica Schiefauer var återigen aktuell hösten 2015 när hon ännu en gång tilldelades Augustpriset för romanen När hundarna kommer.

 

Emma Bladby, barnbibliotekarie och bokstartare på Angereds bibliotek

Maja Hjertzells bok Vad gör man inte är en vackert skriven 

socialrealistiskt berättelse om en familj i en småstad i Sverige. Dom är "den där" familjen, familjen Lindgren som alla känner till. Och det är inte för att dom vunnit pris för snyggast trädgård eller för att barnen har toppbetyg i skolan. 

Tvärtom. Det är en trasig och dysfunktionell familj.

Historien berättas ur de tre huvudpersonernas perspektiv (tonårsbarnen Anders, Karoline och Sanna) och man får följa dom en och en. Boken utspelar sig under en dag men en stor del av boken består av barnens minnen och tillbakablickar.

Just den här dagen är det mammans födelsedag och de skall alla ta sig från sina olika hem till henne för att fira.

Barnen har alla olika problem och man kan tidigt ana att det är den förtryckande pappans tunga skugga som är roten till deras problem. Anders med alkohol och ilska, Karoline är fast i, och intalar sig att hon är nöjd med, ett misshandelsförhållande och Sanna har problem med relationer.

Under bokens gång får man reda på mer och mer av vad som hänt i barnens liv. Om varför de bor på olika platser, varför äldsta systern Lea inte skall med och fira och vad som hänt med deras föräldrar.

Mer än så kan man nästa inte skriva utan att avslöja för mycket om handlingen i denna ganska korta bok (138 sidor).

Maja Hjertzell skriver väldigt fint och trovärdigt om något riktigt tungt.

Lola och pojken i huset bredvid

Lola and the boy next door

Stephanie Perkins

Åh! Ni anar inte hur glad jag blev när jag hittade fler böcker av Stephanie Perkins.
Författare till Anna och den franska kyssen, som släpptes i början av året ungefär.
Sen finns det en fortsättningen också, Isla and the happily ever after! :D Fast den finns bara på engelska än så länge.



Boken handlar om Lola som bor i ett mysigt hus i San Fransisko. Hon bor med två pappor. En av papporna är egentligen hennes morbror, men hon är såklart adopterad eftersom hennes mamma är en junkie (narkoman typ).
Hon har en pojkvän som är mycket äldre än henne (han är 24 och hon är 17), och han är musiker. Lolas egna intresse är främst kläder och utseende, och hon har väldigt ovanliga outfits, inklusive peruker. Hon har dessutom lovat sigsjälv att aldrig ha samma outfit två gånger.
I huset bredvid bodde hennes första kärlek, men de flyttar runt mycket i landet. Fast nu är de tillbaka, och Cricket är lång och snygg och öppet intresserad av Lola.
De försöker att vara vänner, men Lolas pojkvän blir oerhört svartsjuk på Cricket, och sur bara han ser honom.

Lola är en väldigt bra karaktär i boken, och Cricket är en ännu gulligare person. Men Lolas pojkvän har jag inte mycket över för. Han verkade mer sliskig, sur och almänt jobbig. Hennes föräldrar är precis som man förväntar sig dem, en översträng pappa, den andra lite mer förstående. En mamma som hon ska hata, men som egentligen är ganska bra.

Inte mycket i historien var förvånande. Det är en rakt igenom genomskynlig rom-com (romance-comedy) som ger känslan av att du vet vad som kommer att hända. Men på ett bra sätt.
Författaren har även väldigt skickligt vävt in personer från sin förra bok i historien, inte så att de är med och tar över historien utan bara att de liksom är där. Man får veta lite om hur det gått för Anna och Etiénne St Clair, och det är en välkommen del av historien.

Precis som boken innan går boken i en väldigt feel-good känsla, fast på ett annat sätt än den första. Det kan vara att jag själv var så hajpad inför denna, eftersom första boken var så otroligt bra men hur bra boken än var, och den var VÄLDIGT bra!, så var det inte helt samma känsla för mig.
Det är mer att jag får den känslan i retrospekt för boken.

När jag inte hade nåt av Ison Glasgow

Jag har läst självbiografin När jag inte hade nåt. Den handlar om Ison Glasgow som numera är mest känd som den ena halvan av hiphop- duon Ison & Fille. Under sin uppväxt i Queens, New York och senare på gatorna i Stockholm lever Ison och hans mamma för att klara dagen. Boken handlar om hur det är att växa upp utan pengar och utan bostad. Boken är skriven ur barnets perspektiv vilket gör att berättelsen känns extra mycket på sina ställen. Boken innehåller många berättelser: Den om fattigdom och vad den gör med människor men också hur man överlever fattigdomen och utanförskapet med värdigheten i behåll. Berättelsen om rasismen och hur sorgligt ofta den visar sig i vardagen på ett ytterst konkret sätt. Ison minns hur ofta ordet neger slängdes efter honom och hans mamma i Sverige i mitten på åttiotalet. En annan utav berättelserna i boken är den om kärleken mellan en mor och en son även om de ibland är väldigt utelämnade till varandra. En annan om vikten av vänskap och att ta hand om varandra även om man inte känner varandra så bra. Ytterligare en berättelse är den  om kraften i musiken och dansen och vad den kan betyda i människors liv.

I ett avsnitt i boken beskrivs hur Ison samlar in pengar i en hatt samtidigt som hans mamma och deras gemensamma vänner dansar och sjunger på gatan. Ison beskriver hur jobbigt han tyckte det var att hålla i hatten i början och hur han skämdes men att det med tiden blev lättare och att han fann sin plats i gruppen som samlade in pengar på gatan. Men när barn i hans egen ålder skickades fram av sina föräldrar för att lägga pengar i hatten blev skillnaderna för uppenbara. Så här berättar Ison:

"Med tiden lärde jag mig mer om publikkontroll, och för de vuxna i publiken blev jag den gulliga maskoten. Det var barnen jag inte klarade av. Om en hel familj tittade på oss var det alltid barnen som skulle ge pengarna. Det kändes som att verkligheten slog till när en unge i samma ålder stod framför mig med några kronor i handen. Där är du. Här är jag. Du har en mamma och en pappa som står bredvid dig. Du har någonstans att bo. Du har fina skor. Precis allt som inte jag har. Jag måste acceptera dina enkronor även om du pekar och skrattar. Det finns inget ja eller nej för mig i den situationen." Ison i När jag inte hade nåt s. 127.

Boken slutar ju bra på så sätt att Ison och hans mamma slipper ut från den akuta fattigdomen och kan börja leva ett liv som inte bara handlar om att överleva dagen. Men hela boken börjar i nutid med att Ison ser ett barn på en snabbmatsrestaurang här i Sverige och hur han känner igen sig i den desperata jakten på mat. Det finns ett viktigt budskap i Isons beskrivning av sin egen barndom och uppväxt: Se de utsatta och fattiga barnen. De lever runt omkring oss. Och jag säger: Läs boken!