Maja Hjertzells bok Vad gör man inte är en vackert skriven 

socialrealistiskt berättelse om en familj i en småstad i Sverige. Dom är "den där" familjen, familjen Lindgren som alla känner till. Och det är inte för att dom vunnit pris för snyggast trädgård eller för att barnen har toppbetyg i skolan. 

Tvärtom. Det är en trasig och dysfunktionell familj.

Historien berättas ur de tre huvudpersonernas perspektiv (tonårsbarnen Anders, Karoline och Sanna) och man får följa dom en och en. Boken utspelar sig under en dag men en stor del av boken består av barnens minnen och tillbakablickar.

Just den här dagen är det mammans födelsedag och de skall alla ta sig från sina olika hem till henne för att fira.

Barnen har alla olika problem och man kan tidigt ana att det är den förtryckande pappans tunga skugga som är roten till deras problem. Anders med alkohol och ilska, Karoline är fast i, och intalar sig att hon är nöjd med, ett misshandelsförhållande och Sanna har problem med relationer.

Under bokens gång får man reda på mer och mer av vad som hänt i barnens liv. Om varför de bor på olika platser, varför äldsta systern Lea inte skall med och fira och vad som hänt med deras föräldrar.

Mer än så kan man nästa inte skriva utan att avslöja för mycket om handlingen i denna ganska korta bok (138 sidor).

Maja Hjertzell skriver väldigt fint och trovärdigt om något riktigt tungt.

Huset mittemot av Alex Haridi

Jag streckläser för att jag ska skriva här, men också för att boken jag har i min hand vänder blad så lätt och utan ansträngning.
”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddvikskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad.
Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Så börjar Alex Haridis debutroman Huset mittemot.

Och med den inledningen, som abrupt manar fram en hemsk bild i läsaren, och redan då får oss att fundera på vilka hemskheter som måste ha föregått när ett barn väljer döden för egen hand (eller, som läsare vet vi ju i läsningens början faktiskt inte hur och vad som egentligen hände) förstår jag att det inte är en vanlig ungdomsbok.
Jag ser att jag som läsare kommer att få följa berättarjaget Joel, också han tretton år (surprise!), gå in i hans tonårsnutid men att berättelsen är en större berättelse som måste omfatta även en Jonathan Andersson som valde döden i en dåtid.

Joel bor i en mindre stad i Sverige, i ett stort ärvt hus på fina gatan tillsammans med sin

”normalstörda” familj. En helt och hållet frånvarande pappa, en mamma som ofta är frånvarande i datorns sken och av arbete och en störig, ätstörd storasyster som tar stor plats och (all) uppmärksamhet. Joel är den pålitlige, duktige och oproblematiske sonen. Och dito som vän och skolelev. Han är killen som alla i hans omgivning tror på och har förväntningar på. Joels bäste vän, Kalle, är skolans charmige buse och strulpelle och, som motsats, den som inte många tror på eller förväntar sig något positivt av.

 Mittemot Joels hus ligger Ödehuset, bokens egentliga huvudrollsinnehavare, som är huset där Jonathan Andersson och hans familj bodde innan Jonathans död.

I över 25 år har huset fått stå och förfalla, utan liv och människors omsorger, och när år lagts till år har myter och skräck spunnits kring huset. In till Ödehuset vill ingen gå.
Ingen vettig men väl nyfikna ungar eller uttråkade ungdomar – och för all del nyfikna uttråkade ungdomar.

I skolan har en nationell uppsatstävling presenterats och Joel, som är duktig på att skriva, har bestämt sig för att hans uppsats ska bli landets bästa, och att han ska utses till landets mest begåvade trettonåring.
Ämnet för uppsatsen är ”Att vara tretton” och Joel vet att han måste skriva om Jonathan Andersson. Både Joels nyfikenhet (eller är det hans öde?) på Jonathan och tristess leder honom obevekligt till Ödehuset.

En kväll när Joel och Kalle tillsammans med klasskompisen Molly har berusat sig får de impulsen att ta sig in i Ödehuset och leta efter mer att dricka.
Huset är märkligt intakt, inget murket och mögligt eller sammanfallande. Det är som om det fortfarande vore bebott av någon eller något.

Joel kommer ifrån de två andra och tar sig upp på ovanvåningen där en gläntande dörr leder honom in till vad som en gång var Jonathans rum. Joel rotar runt, tittar i lådor och garderober (research intalar han sig själv) och somnar till slut. När han vaknar upp är hans egna kläder borta och i stället ligger andra kläder prydligt framlagda på skrivbordet – kläder som Jonathan skulle haft på sig.

Efter sömnen i Ödehuset är Joel inte sig själv, han känner sig som en annan. Och han dras mot Ödehuset. Någon finns i huset. Någon som lagt fram kläder som inte är hans.

 

Jag är på s. 163. Jag vet inte hur allt ska sluta. Bästa känslan.

 

/Susanne

 





Nu blir du svensk, annars jävlar

Ingen trodde från början att det kunde hända. Men jo, plötsligt var Partiet det största i Sverige. Och vi inbillade oss att det inte skulle göra så stor skillnad egentligen. Det var liksom inget som märktes. Om man inte räknar med att det plötsligt var en uppdelning på kollektivtrafiken; fram sitter de som har kläder enligt svensk klädkod på sig, bak sitter de som inte har det. Och ja, alla fattar ju att det inte har med kläder att göra, utan med utseende. Visst, såna saker var det, men inget som påverkade folks liv på så mycket större sätt.

 

Eller så kanske vi missade förändringarna.

 

När Alen fyller 15 får han en kallelse till möte med Socialstyrelsen. Han dyker upp på mötet men förstår inte riktigt vad det handlar om. Vad är det för Process de pratar om? Han försöker fråga, får bara luddiga svar. Processen är viktig, väldigt viktig, så mycket förstår han, men vad handlar den egentligen om? Det verkar nästan som att han inte får fråga. Som att inte handläggare kan svara, inte ens vet själv egentligen. Handläggaren säger att nu ska Alen bli svensk. På riktigt. Vad det betyder? Det ska han inte fråga, det ska han veta!

 

Alen plockas ut från sin klass i skolan en dag i veckan, för han måste lägga tid på Processen. Att vara svensk verkar vara att arbeta hårt utan att gnälla. Därför får han jobba som hemhjälp hos en rik svensk gubbe som kallar sig för Alens ”mentor”, och som sitter och tittar på medan Alen jobbar. Att vara svensk på riktigt verkar också handla om att göra som man blir tillsagd. Att inte ifrågasätta. Därför skickar de honom på slutenvård, ett läger när han inte slutar ställa frågor om vad det egentligen är han ska göra för att bli svensk, och ingen svarar.

 

Det är bara order från Partiet, att nu ska alla bli svenskar. Om du inte vet själv vad ”svensk på riktigt” betyder, så är du sannolikt inte svensk. Ställ inte för många frågor! Då får du skylla dig själv. Då skickar vi iväg dig med på Avblattefieringsprocessen.

Fågelbarn, Christin Ljungqvist

 

Det här är den fristående fortsättningen på Ljungqvist uppskattade debutroman Kaninhjärta som kom 2012. Böckerna har i och för sig inte så mycket gemensamt om man bortser från djursymbolik och det övernaturliga, men de tre syskonen Jens, Samuel och Hanna är lika sköra som barnen i Kaninhjärta. Berättaren i Fågelbarn är yngsta syskonet Hanna, som var en bifigur i Kaninhjärta. Hanna har sedan hon var liten förmågan att se döda, hon har föraningar om vad som skall hända. Hon använder sina händer för att hitta småsaker som sätter henne i kontakt med det förflutna. Föräldrarna har svårt att acceptera Hannas förmågor, de gör allt för att hon ska förneka och inte tala om det hon ser.

Hannas äldsta bror Jens, är ett orosmoment i familjen. Han växer upp till en pojke som är elak och våldför sig på både djur och människor, han har blodtörst och förstör relationer. Mellanbrorsan Samuel är Jens raka motsats och han står Hanna väldigt nära.

När romanen börjar ska Hanna snart ta studenten med en skata tatuerad på armen, båda bröderna är döda. En central del i handlingen är att Hanna vet hur det gick till när bröderna dog, men föräldrarna vägrar att lyssna. Hanna försöker skapa sig ett liv med en egen lägenhet i Göteborg men känner hela tiden hotet från den döda Jens, vad kan göra med henne och vad han kommer att försöka göra mot fadern?

Fågelbarn är en väldigt otäck men välskriven roman, stämningen är tät och miljöbeskrivningarna är njutningsfulla. Språket är kvickt och vigt, skirt och på samma gång robust. Den flödande språkliga energin går igen i historieberättandet

Det jag tycker mest om med boken är beskrivningen av Hanna som försöker finna sin egen väg och själv hitta sanningen.

Här kommer ett litet smakprov från boken:

”DET VAR NATT, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas?

Läs den!