Veckans dikt: Öijer.

Nu har poeten Bruno K. Öijer skrivit en ny diktsamling trots att han efter trilogin (Medan giftet verkar, Det förlorade ordet, Dimman av allt) gick ut med att han inte skulle skriva något mer. Vi som är lite småbesatta av ikonen Bruno, Bruno K. eller rätt och slätt Öijer, blir såklart glada när poeten beslutat sig för att skriva ytterligare en diktsamling.

Ni som gillar Öijers tidiga diktsamlingar med fokus på det anarkistiska upproret kanske blir lite besvikna över att den åldrade poeten ( f. 1951) verkar ha försonats med livet i den nya samlingen Svart som silver. Men i själva verket så är det nog mest döden han har försonats med att möta. Livet är poeten fortfarande lika kritisk inför, alltså hur livet levs av människorna i samhället, hur vi skapar vår ordning. Veckans dikt blir en av de, enkelt uttryckt, arga dikterna från Öijers nya diktsamling. Sedan finns det också många oerhört enkla och vackra dikter i samlingen, som jag tycker får en att upptäcka varför poesi är så roligt och givande att läsa. Tänk dig själv att kunna uttrycka så mycket viktigt om livet på några få rader.

SÅ FÅ ur Svart som silver, s. 43

" så få det finns kvar

att respektera och tycka om

det vackraste och mest värdefulla vi har

är dom som aldrig syns

aldrig hörs

verkar som om resten står i rampljuset

och hoppar rep tomma och meningslösa

verkar som allt är en gurglande vask

som svämmar över med en digerdöd av skvaller

och fånigt trams

var kommer alla ifrån

alla dessa självgoda uppsvällda

hjärndöda individer

som förnedrar sej själva och gör allt

för att försöka förminska oss som människor

medan dom turas om

att gräva i varandras åsiktstarmar

turas om att rota i varandras underliv

men dom är dömda på förhand

och du behöver inte oroa dej

varje kväll någonstans

glider ett biografdraperi upp

och filmens första replik kommer

som en befrielse

if they move, kill ´em!"

Låna Svart som silver här

och kommentera gärna dikten ovan, är den övertydlig, håller ni med eller inte?