torsdag 9 oktober 2008

Veckans dikt: Öijer.

Nu har poeten Bruno K. Öijer skrivit en ny diktsamling trots att han efter trilogin (Medan giftet verkar, Det förlorade ordet, Dimman av allt) gick ut med att han inte skulle skriva något mer. Vi som är lite småbesatta av ikonen Bruno, Bruno K. eller rätt och slätt Öijer, blir såklart glada när poeten beslutat sig för att skriva ytterligare en diktsamling.

Ni som gillar Öijers tidiga diktsamlingar med fokus på det anarkistiska upproret kanske blir lite besvikna över att den åldrade poeten ( f. 1951) verkar ha försonats med livet i den nya samlingen Svart som silver. Men i själva verket så är det nog mest döden han har försonats med att möta. Livet är poeten fortfarande lika kritisk inför, alltså hur livet levs av människorna i samhället, hur vi skapar vår ordning. Veckans dikt blir en av de, enkelt uttryckt, arga dikterna från Öijers nya diktsamling. Sedan finns det också många oerhört enkla och vackra dikter i samlingen, som jag tycker får en att upptäcka varför poesi är så roligt och givande att läsa. Tänk dig själv att kunna uttrycka så mycket viktigt om livet på några få rader.

SÅ FÅ ur Svart som silver, s. 43

" så få det finns kvar
att respektera och tycka om
det vackraste och mest värdefulla vi har
är dom som aldrig syns
aldrig hörs
verkar som om resten står i rampljuset
och hoppar rep tomma och meningslösa
verkar som allt är en gurglande vask
som svämmar över med en digerdöd av skvaller
och fånigt trams
var kommer alla ifrån
alla dessa självgoda uppsvällda
hjärndöda individer
som förnedrar sej själva och gör allt
för att försöka förminska oss som människor
medan dom turas om
att gräva i varandras åsiktstarmar
turas om att rota i varandras underliv
men dom är dömda på förhand
och du behöver inte oroa dej
varje kväll någonstans
glider ett biografdraperi upp
och filmens första replik kommer
som en befrielse

if they move, kill ´em!"

Låna Svart som silver här
och kommentera gärna dikten ovan, är den övertydlig, håller ni med eller inte?

Inga kommentarer: