Huset mittemot av Alex Haridi

Jag streckläser för att jag ska skriva här, men också för att boken jag har i min hand vänder blad så lätt och utan ansträngning.
”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddvikskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad.
Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Så börjar Alex Haridis debutroman Huset mittemot.

Och med den inledningen, som abrupt manar fram en hemsk bild i läsaren, och redan då får oss att fundera på vilka hemskheter som måste ha föregått när ett barn väljer döden för egen hand (eller, som läsare vet vi ju i läsningens början faktiskt inte hur och vad som egentligen hände) förstår jag att det inte är en vanlig ungdomsbok.
Jag ser att jag som läsare kommer att få följa berättarjaget Joel, också han tretton år (surprise!), gå in i hans tonårsnutid men att berättelsen är en större berättelse som måste omfatta även en Jonathan Andersson som valde döden i en dåtid.

Joel bor i en mindre stad i Sverige, i ett stort ärvt hus på fina gatan tillsammans med sin

”normalstörda” familj. En helt och hållet frånvarande pappa, en mamma som ofta är frånvarande i datorns sken och av arbete och en störig, ätstörd storasyster som tar stor plats och (all) uppmärksamhet. Joel är den pålitlige, duktige och oproblematiske sonen. Och dito som vän och skolelev. Han är killen som alla i hans omgivning tror på och har förväntningar på. Joels bäste vän, Kalle, är skolans charmige buse och strulpelle och, som motsats, den som inte många tror på eller förväntar sig något positivt av.

 Mittemot Joels hus ligger Ödehuset, bokens egentliga huvudrollsinnehavare, som är huset där Jonathan Andersson och hans familj bodde innan Jonathans död.

I över 25 år har huset fått stå och förfalla, utan liv och människors omsorger, och när år lagts till år har myter och skräck spunnits kring huset. In till Ödehuset vill ingen gå.
Ingen vettig men väl nyfikna ungar eller uttråkade ungdomar – och för all del nyfikna uttråkade ungdomar.

I skolan har en nationell uppsatstävling presenterats och Joel, som är duktig på att skriva, har bestämt sig för att hans uppsats ska bli landets bästa, och att han ska utses till landets mest begåvade trettonåring.
Ämnet för uppsatsen är ”Att vara tretton” och Joel vet att han måste skriva om Jonathan Andersson. Både Joels nyfikenhet (eller är det hans öde?) på Jonathan och tristess leder honom obevekligt till Ödehuset.

En kväll när Joel och Kalle tillsammans med klasskompisen Molly har berusat sig får de impulsen att ta sig in i Ödehuset och leta efter mer att dricka.
Huset är märkligt intakt, inget murket och mögligt eller sammanfallande. Det är som om det fortfarande vore bebott av någon eller något.

Joel kommer ifrån de två andra och tar sig upp på ovanvåningen där en gläntande dörr leder honom in till vad som en gång var Jonathans rum. Joel rotar runt, tittar i lådor och garderober (research intalar han sig själv) och somnar till slut. När han vaknar upp är hans egna kläder borta och i stället ligger andra kläder prydligt framlagda på skrivbordet – kläder som Jonathan skulle haft på sig.

Efter sömnen i Ödehuset är Joel inte sig själv, han känner sig som en annan. Och han dras mot Ödehuset. Någon finns i huset. Någon som lagt fram kläder som inte är hans.

 

Jag är på s. 163. Jag vet inte hur allt ska sluta. Bästa känslan.

 

/Susanne

 





Röd som blod / Salla Simukka

När jag första gången ser omslaget på den här boken så tänker jag direkt på vampyrer. Kanske är det den svartvita bilden med blodsdroppar på som gör att associationerna väcks. Plus att titeln är ”Röd som blod”. Blod - vampyrer osv. Ja, ni fattar….

Men det visar sig att det här inte har något alls med vampyrer att göra. ”Röd som blod” är en riktigt spännande deckare/thriller.

Huvudperson är Lumikki, vilket betyder Snövit på finska. Men Lumikki är inte särskilt lik någon sagoprinsessa, utan snarare som en yngre variant av Lisbeth Salander. Hon har under nästan hela sin skoltid blivit utsatt för riktig brutal mobbning vilket gör att hon håller sig undan för folk och mest vill vara för sig själv. Men det har också gjort att hon för att överleva har lärt sig att observerar saker runt om sig på ett sätt som inte andra gör. Att tillexempel kunna känna doften av ett särskilt schampo innan hon går in i ett rum har betytt att hon den dagen kunnat undvika att bli misshandlad. Hon har också blivit något av en expert på att själv inte bli igenkänd eller hittad.

När boken börjar har hon flyttat från sin hemstad och går på gymnasiet i Tammerfors där hon också bor själv i en egen lägenhet. I sin gymnasieskola är hon inte mobbad, men har inte heller några direkta vänner. Hon håller sig på sin kant. En morgon smiter hon in i mörkrummet som finns i skolan för att få vara ifred en stund. Just den här morgonen är det inte fotografier som hänger på tork där utan fullt av 500-eurosedlar som någon har försökt tvätta bort blod från. När Lumikki senare ser en av sina klasskompisar komma ut därifrån med en ryggsäck på ryggen kan hon inte låta bli att följa efter honom. Hon upptäcks och blir indragen i en härva med rysk maffia och knarkförsäljning. Och trots att hon från början inte har något att göra med de upphittade pengarna så är Lumikki snart den som blir jagad genom ett snöfyllt och iskallt Tammerfors. Och om nu någon försöker ha ihjäl henne så vill hon veta varför.

Delar av boken är fruktansvärt spännande. Jag sträckläste den under en dag. Ibland kan jag väl tycka att logiken brast en aning. Knarkbossen som styrde det hela var tillexempel en ganska osannolik karaktär. Lumikki är nästan övernaturligt bra på grejer och dessutom så löste sig vissa saker på slutet utan att man riktigt fick reda på hur det gick till . Men, men, det kan jag ha överseende med. Samtidigt gillar jag verkligen Lumikki och man får veta mer och mer av hennes bakgrund. Jag gillar också att man får också se delar av historien ur andra personers perspektiv, bland annat ur de "ondas" perspektiv. Och så är jag väldigt förtjust i Salla Simukkas språk när hon beskriver det vinterkalla Tammerfors och bygger upp spänningen i handlingen.

Röd som blod kan du låna här. Och vill du se boktrailern så kan du kolla in den här.

Under våren 2015 kommer andra delen, "Vit som snö", i det som ska bli en triologi om Lumikki. Den ser i alla fall jag fram emot.

Själv är jag för tillfället helt fast i David Levithans författarskap. Han är oerhört skicklig på att bygga fina parallellhistorier och träffsäkra poetiska dialoger. I hans senaste bok "Världens viktigaste kyss" får en möta några olika ungdomar som i olika relationer och livssituationer får kämpa för sin homosexuella identitet i mötet med samhällets fördomar. Strålkastarljuset riktas mot Harry och Craig som beslutar sig för att göra ett statement genom att delta i Guinness rekordbok och försöka slå världsrekordet i längsta kyss, vilket är 32 timmar. Vi får möta Ryan och Avery som är på sin första dejt. Vi får möta Cooper och följa hans svåra komma ut-process. Handlingarna och karaktärerna vävs successivt samman på ett smidigt sätt. En oerhört angelägen och fin historia som dessutom är lättläst.

Jag kan även varmt rekommendera Levithans föregående bok "Jag. En." Samma själ återföds varje dag i en ny kropp. En dag när Jag/En (One) besitter en killes kropp blir hen förälskad i killens flickvän Rhiannon och hen försöker efter den dagen få kontakt med Rhiannon i sina olika skepnader. En oerhört fin kärlekshistoria med genusbegreppet i fokus. Här finns uppenbara paralleller till Virginia Woolfs berättelse om Orlando - varför inte passa på att kolla in filmen lyssna på/läsa Woolfs berättelse parallellt med Levithans?

Skön helg med stora läs/ljud/bildupplevelser önskar Malin!

Hej, jag heter Emely, 14 år, och praoar här på biblioteket.  Jag tycker om att spela sims och därför tänkte jag berätta om det.

Spelet går ut på att man skapar en sim eller ett hushåll som man bestämmer över. En sim är som en digital människa (en sim, flera simmar). Simmen eller simmarna som man bestämmer över lever i en stad som har en egen historieutveckling. Alltså att andra simmar som lever i samma stad också kan interagera med andra och bestämma över sig själva.

Spelet finns till både pc och mac och man börjar med grundpaketet och kan sedan köpa till expansionspaket och prylpaket.

Det jag gillar med spelet är att man får bestämma precis hur man vill och det finns inga regler.  Man är alltså som en gud och dessutom så tar spelet aldrig slut, själv har jag  spelat i sex år och har inte tröttnat.

//Emely - prao Västra Frölunda bibliotek

5768 visningar på youtube

5768 visnignar på youtube /RalfNovák-Rosengren och Anita Santesson

 

Boken 5768 visningar är en bra bok som jag skulle tro passar bra för dem som går i 6:an-8:an. Boken handlar om en resande flicka Rosita som gått om 7:an och helst av allt i hela världen vill bli artist, men hennes mamma har epelepsi och desperat för pengar till vård för sin mamma så ställer Rosita upp med ett nystartat band i en talangjakt där hon kan vinna 20tusen kronor, men hennes nya vänner i hennes band tar så mycket tid att hon hamnar i bråk med sin bästa kompis som hon haft sen hon var liten och är hennes enda romska kompis. Boken visar på ett tydligt sätt hur romerna i Sverige i dag blir utsatta från hat och fördomar av folket runt om kring dem, och att vi behöver sluta ha fördomar mot folk runt omkring oss.

//Rasmus -  prao på Askims bibliotek

Poesi av Nina Hemmingsson

Som nybliven vikarierande ungdomsbibliotekarie vill jag härmed passa på att säga hej och komma med ett litet poesitips. När jag något desperat gick igenom poesihyllan efter något att läsa till dagens dikt snubblade jag över "Det var jag som kom hem till dig" av Nina Hemmingsson. Nina är väl mest känd för sina serier som publicerats i bland annat Bang och Aftonbladet. Om man som jag gillar den något mörka tonen och humorn i hennes serier så tycker jag att man känner igen detta i dikterna. Möjligtvis blir det i Nina Hemmingssons poesi ännu mer av det existentiella och absurda i relationer och i tillvaron som kommer till uttryck.
Ett litet smakprov:

Man får inte plocka blommorna
De är gula och feta
och tillhör någon annan
De tillhör föreningen
De tillhör föreningens städdag
Mina lektioner var lärarlösa
Bara själva uttråkandet var kvar
Nu är det en skolavslutning
Jag är ingen journalist
men jag skulle vilja ställa
några frågor
Först lite bakgrundsinformation:
Likheterna mellan mig
och en människa 
är förvånansvärt många
Nu till första frågan:
Kan du nämna någon
eller några av dessa likheter?
(Ur: Det var jag som kom hem till dig av Nina Hemmingsson)

Urval av serier av Nina Hemmingsson:
Jag är din flickvän nu, 2006
Så jävla normal, 2009
Mina vackra ögon, 2011

Hälsningar från John Engström
Ungdomsbibliotekarie i Västra Frölunda

En Besynnerlig Bok om Bergborrning

Efter fem dagar av prao på Frölunda bibliotek har jag lite ont i fötterna och vet mer om bergborrning än jag egentligen vill.

När man som bibliotikarie - eller i mitt fall, praktikant - smyger runt bland bokhyllorna händer det att man hittar de mest besynnerliga saker på ställen där något besynnerligt inte borde hittas. Jag gled runt på barnavdelningen i torsdags, tog mig förbi hyllor, böcker och små barn som i en hinderbana, när jag plötsligt hittade en bok med titeln Bergborrning som stod intryckt mellan Lasse-Majas Detektivbyrå och Sune på Semester. Vad gjorde den där? Det visste varken den eller jag.

Lite förvirrad ställde jag tillbaka bergborrningsboken bland facklitteraturen, men när jag skulle gå därifrån såg den så ensam och dammig ut, ungefär som en bakelse som stått för länge i skyltfönstret på konditoriet och blivit alldeles torr och grå. Ingen bok - eller bakelse - förtjänar ett sådant grymt öde, så jag plockade upp den stackars boken och började läsa.

"Bergborrar förekommer som helstångsborrar eller som skarvborrar, den senare med gängor för att vid behov kunna förlänga borrstången...-"

 Nej. Jag ångrade mig. Vissa böcker står orörda av en anledning. Bergborrning är en sådan anledning. Jag har mycket tålamod men det här var definitionen av tråkigt.

De här är de finaste bilderna på bergborrar jag kan hitta.

Jag googlade till och med "vacker bergborr" för att hitta en lite mer estetiskt tillfredsställande borr, men utan resultat.

Med vänliga hälsningar,

Ella Brink
Klass 9C, Centrina Lindholmen