Röd som blod / Salla Simukka

När jag första gången ser omslaget på den här boken så tänker jag direkt på vampyrer. Kanske är det den svartvita bilden med blodsdroppar på som gör att associationerna väcks. Plus att titeln är ”Röd som blod”. Blod - vampyrer osv. Ja, ni fattar….

Men det visar sig att det här inte har något alls med vampyrer att göra. ”Röd som blod” är en riktigt spännande deckare/thriller.

Huvudperson är Lumikki, vilket betyder Snövit på finska. Men Lumikki är inte särskilt lik någon sagoprinsessa, utan snarare som en yngre variant av Lisbeth Salander. Hon har under nästan hela sin skoltid blivit utsatt för riktig brutal mobbning vilket gör att hon håller sig undan för folk och mest vill vara för sig själv. Men det har också gjort att hon för att överleva har lärt sig att observerar saker runt om sig på ett sätt som inte andra gör. Att tillexempel kunna känna doften av ett särskilt schampo innan hon går in i ett rum har betytt att hon den dagen kunnat undvika att bli misshandlad. Hon har också blivit något av en expert på att själv inte bli igenkänd eller hittad.

När boken börjar har hon flyttat från sin hemstad och går på gymnasiet i Tammerfors där hon också bor själv i en egen lägenhet. I sin gymnasieskola är hon inte mobbad, men har inte heller några direkta vänner. Hon håller sig på sin kant. En morgon smiter hon in i mörkrummet som finns i skolan för att få vara ifred en stund. Just den här morgonen är det inte fotografier som hänger på tork där utan fullt av 500-eurosedlar som någon har försökt tvätta bort blod från. När Lumikki senare ser en av sina klasskompisar komma ut därifrån med en ryggsäck på ryggen kan hon inte låta bli att följa efter honom. Hon upptäcks och blir indragen i en härva med rysk maffia och knarkförsäljning. Och trots att hon från början inte har något att göra med de upphittade pengarna så är Lumikki snart den som blir jagad genom ett snöfyllt och iskallt Tammerfors. Och om nu någon försöker ha ihjäl henne så vill hon veta varför.

Delar av boken är fruktansvärt spännande. Jag sträckläste den under en dag. Ibland kan jag väl tycka att logiken brast en aning. Knarkbossen som styrde det hela var tillexempel en ganska osannolik karaktär. Lumikki är nästan övernaturligt bra på grejer och dessutom så löste sig vissa saker på slutet utan att man riktigt fick reda på hur det gick till . Men, men, det kan jag ha överseende med. Samtidigt gillar jag verkligen Lumikki och man får veta mer och mer av hennes bakgrund. Jag gillar också att man får också se delar av historien ur andra personers perspektiv, bland annat ur de "ondas" perspektiv. Och så är jag väldigt förtjust i Salla Simukkas språk när hon beskriver det vinterkalla Tammerfors och bygger upp spänningen i handlingen.

Röd som blod kan du låna här. Och vill du se boktrailern så kan du kolla in den här.

Under våren 2015 kommer andra delen, "Vit som snö", i det som ska bli en triologi om Lumikki. Den ser i alla fall jag fram emot.

Inte vatten värd.

Ulrika Lidbos nya bok Inte vatten värd berör ett ämne som vi inte är helt ovana vid när det  gäller ungdomsböcker: mobbning/utfrysning.
Men jag tror aldrig jag läst något liknande Inte vatten värd.

I större delen av boken tänker bokens huvudperson, Edith, tillbaka i tiden på händelser. En del flera år tillbaka i tiden och en del bara för några dagar sen. När boken börjar har Ediths klass precis kommit tillbaka från en skolresa till Gotland. Eller inte riktigt alla. Inte Sigga. Sigga såg Edith sist när hon vandrade iväg själv under poängpromenaden, ensam som vanligt. Hon försvann bort mot kalkbrottet och Edith har inte sett henne sen dess.

Sigga har under sommaren bott hos Ediths familj för att Siggas mamma haft psykiska problem. Ediths  familj hjälper ibland ungdomar som har det svårt hemma, låter ungdomar bo hos dom. Ediths bästa  kompis Lucinda har varit bortrest under sommaren och under tiden har Edith och Sigga umgåtts och haft det ganska schyst.

Men när sommaren är slut och skolan börjar så börjar också Sigga i Ediths klass. Edith låtsas inte känna henne och hakar på utfrysningen av Sigga. För att om hon själv skulle umgås med Sigga eller berätta om sommaren så skulle det vara kört för Edith, hon skulle bli totalt utfryst av Lucinda. För Lucinda har mer och mer börjat hänga med Madeleine och Barbara och börjat frysa ut Edith. Särskilt efter att de tre tjejerna varit i USA utan Edith. Nu har de egna internskämt som inte Edith förstår. Och Edith kämpar så hårt för att fortfarande få vara med Lucinda.

Hon går så långt att hon under klassresan till och med berättar saker om Sigga och hennes mamma, hemligheter som hon lovat att inte berätta för någon. Men nu gör hon det ändå, och hon berättar  för den som hon minst av all borde ha berättat det för: Lucinda. Lucinda som sprider ut det till alla i klassen så fort hon bara kan.

För att täcka upp det faktum att dom behandlat Sigga som skit och att hon har försvunnit så ljuger Edith och de så kallade kompisarna för läraren som är med på klassresan. De skriver en lapp som de lämnar till läraren, sticker in den genom dörren till hans stuga. Lappen säger att Sigga stuckit hem för att hennes mamma är sjuk, det är Lucinda som skrivit lappen men hon har skrivit under med Siggas namn.

Väl tillbaka från klassresan har Sigga inte kommit hem. Edith börjar fantisera om att Sigga är  död. Kanske har hon blivit mördad, eller trillat ner för ett stup eller något. Kanske ligger hon och plågas just nu, förblöder någonstans på Gotland. Edith tänker att det är hennes fel, att hon är feg som inte vågar göra något, inte säga ifrån.

Ediths dåliga samvete får henne att tänka tillbaka på hur hon behandlat Sigga, men även på hur  hennes bästis (praktarslet) Lucinda behandlat henne, ända sen de var små och fram tills nu. Hur  de börjat glida ifrån varandra och hur Edith har gått med på nästan vad som bara för att få fortsätta umgås med henne.

En bok om hur illa man kan behandla andra för att själv få må bra/vara med tuffa gänget/inte bli utfryst. Och om vänskap, skuldkänslor och rädsla.

Spännande, deppigt och riktigt bra!