torsdag 18 februari 2016

Ibland är det bättre om de inte kommer tillbaka

Jag ska ha bokprat med en nia nästa vecka och en av böckerna jag ska bokprata om är en gammal klassiker. En sån där tråkig klassiker där de pratar som nåns gammelfarmor? Nej. Jurtjyrkogården.
Det är en mörk bok. Kanske en av de mörkaste jag läst och den träffar som en thaiboxningsknä någonstans i magen. Sen är den läskig också. Shit. Riktigt läskig.
Ja, just det - handlingen.
Den handlar om Louis Creed som flyttar med sin familj till det lilla samhället Ludlow. Nytt hus med skön natur och trevliga grannar. Enda minuset är den väg som går alldeles utanför husknuten där långtradare stressar fram med en satans fart. En granne visar en stig som går till Jurtjyrkogården där barn i trakten begravt sina döda husdjur i evigheter. Bortanför den kyrkogården ligger en annan kyrkogård. En kyrkogård där namnlösa fasor slumrar. Där de döda kan komma tillbaka.
När familjekatten blir överkörd begraver Louis den på den bortre kyrkogården. Sedan dröjer det inte länge innan katten är tillbaka. Annorlunda. Fel. Obehaglig. 
När sedan katastrofen slår till och hela Louis värld sätts i gungning gör han något han inte borde. Något som får fruktansvärda konsekvenser.

Det här är mörkt, tungt och sorgligt. Och läskigt så klart. Läs på egen risk!

Inga kommentarer: