Nu är och vi inne i januari - enligt mitt tycke de tråkigaste månaderna på hela året... Det finns ingen bättre månad på året än att läsa ut bokhögarna på nattduksbordet! Den första boken i högen plöjer jag på en natt - serietecknaren Cocco Modyssons debutroman Onda krafter i Sollentuna. Den handlar om Alexander som just kommit från Farsta eftersom hans tankspridda pappa flyttat ihop med en präst i Sollentuna. Prästen ( som Alexander inte alls tycker om) har dessutom en styliststuderande dotter som gärna hånglar med sig pojkvän. Alexanders mamma försvann när han var fyra år, och när hon senare dyker upp igen är hon förvandlad till ett vårdpaket på ett sjukhus som Alexander motvilligt besöker, mamman har bara en ovårdad varghund som enda vän. Alexander tycker livet skaver och han tror sig vara besatt av onda krafter som bara en Shaman kan driva ut. Han önskar innerligt att han vore ett vanlig okomplicerat sportbarn som bor i ett radhus, och jag förstår precis vad han menar.
Han slits mellan två flickor, den brådmogna, lite klumpiga klasskompisen Viola som förföljer honom, och den naiva, fosterhemsplacerade, Kinaadopterade Maxine som bor granne med hans mamma. Hans lite tråkiga liv får en ny mening när Alexander förälskar sig i Maxine, men han vågar inte leva ut kärleken och den blir obesvarad.
Den här till synes dystra boken är skriven utan någon som helst sentimentalitet men med mängder av humor och värme - jag skrattar högt när jag läser den! Modyssons stil är både träffsäker, originell och lätt punkaktig, medan berättartonen är såväl äkta som tragikomisk. Alexanders funderingar över livet känns brådmogna och barnsliga på samma gång, då han beskriver sig själv som en menlös bubbla, en levande död på studiebesök i tillvaron. Onda krafter i Sollentuna är en bok som spänner över fler teman – identitet, kärlek komplexa väsen och nödvändigheten av att leva livet utan bruksanvisning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar