Två lättlästa böcker med tungt innehåll. Viktigt innehåll, tankeväckande innehåll. Ett offers perspektiv, en förövares perspektiv.
Den där dagen av Kim Kimselius. Kimselius bok har ett superviktigt budskap som inte kan upprepas för många gånger: Det är ALDRIG offrets fel, det är ALDRIG offret som ska bära skammen!
”Ge mig skäl att leva, skänk mig lite frid” skriver huvudkaraktären Angelica i sin dagbok. Genom dagboken följer vi med i de förtvivlade tankar och känslor som Angelica inte kan (orkar) förmedla till pojkvännen Richard. Längtansfulla och ångestfyllda tillbakablickar på hur det var innan den där dagen och tysta rop på hjälp. Vi ser hur Angelica går sönder, bryts ner och isolerar sig från omvärlden, från vänner och nära. Hon förmår inte, vågar inte tala om det som hände med någon. Angelica känner skuld och skam och är rädd att hon sårar Richard genom att berätta om händelsen. Angelica tänker att tystnaden är bättre än sanningen.
Om hon kunde vrida tillbaka tiden och göra den där dagen ogjord. Om hon aldrig hade åkt till fotbollslägret på sommarlovet, utan istället hade följt med Richard. Om hon inte hade åkt på lägret hade hon inte träffat den något äldre, sexige och snygge tränaren Adrian som hon till en början kände sig attraherad av. Då hade livet inte tagit slut för Angelica. Som det gjorde den där dagen då hon vaknade upp mitt i natten av att Adrian är där i hennes rum med handen över hennes mun. Orden: ”Jag älskar vildsinta tjejer. Fortsätt gärna spjärna emot, det tänder mig bara mer. Du kan inte lura mig. Jag vet att du vill”. Jag vet att du vill – stor felbedömning. Angelica ville verkligen INTE! Allt i henne skrek NEJ!
Och slutet? Det är så oändligt sorgligt och fel.
Komma undan av Anne Cassidy (översättning av Maria Fröberg).
Marks flickvän Katie har gjort slut men ringer en dag och frågar om de kan träffas. Mark blir överlycklig och under kvällen på nattklubben blir de ett par igen. När klubben stänger och de ska ta sig hem missar de den sista bussen. Det är vinter och isande kallt ute och Mark och Katie vill bara hem så Mark stjäl och tjuvkopplar en bil. Det är verkligen dåligt väder för en oerfaren bilförare och i en snäv kurva i kombination med framhoppande rådjur kan Mark inte hålla styr på bilen. Bilen far av vägen och rusar mot träden i skogen. Allt blir svart. När Mark vaknar till medvetande igen är Katie borta. Mark tror först att Katie bara gått i väg för att hämta hjälp, men så får han syn på hålet i bilens framruta. Han hittar snart Katie livlös och kall en bit från bilen. Mark hittar ingen puls på Katie och bestämmer sig: ”Han kände sig hemsk. Det var som om han hade en tjock klump av betong i bröstet. Allt kändes som en mardröm. Hans flickvän var död. Men det var inte hans fel. Eller?”. Mark lämnar Katie liggande där i den kalla mörka natten och bestämmer sig för att sudda bort alla spår och ljuga om händelsen. Och det gör Mark med besked inför sin pappa, sin farfar, vänner, klasskamrater och polisen. Så får mark veta att Katie var vid liv när han lämnade henne. Han hade kunnat agera på annat sätt, han hade kunnat rädda henne. Förändrar det Marks inställning?
Mark är inte egentligen ångerfull och ångestfull för att han FAKTISKT har dödat en annan människa, utan verkar mest vara rädd för att bli påkommen med sina lögner och åka fast. Mark börjar tro att han har kommit undan men har han det? De där meddelandena från K. som han får på sin mobil vid exakt samma tid som han lämnade Katie att dö – vem är de i från, vad betyder de?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar