All I Want for Christmas is planekonomi

Om du inte har läst seriealbumet med den briljanta titeln “All I want for Christmas is planekonomi” så mååste du! Sara Granérs storsäljande och samhällskritiska seriealbum var nog årets bokjulklapp. Planekonomi – knappast det hetaste ordet i det senaste  decenniets politiska debatt! Men Sara Granér vränger det tabubelagda ordet i 180 grader då hon pekar på hur vi med kortsiktighet och konsumism hotar själva grunden för vår överlevnad. Att längta efter en reglerad ekonomi där bara nödvändliga produkter framställs; ja, det är i alla fall vad Sara Granér vill ha som julklapp.

I en intervju i SVD  21/1 2012 säger Sara Granér:”Det här överflödsamhället skapar en  jättestark längtan hos mig efter en annan struktur som är baserad på människors behov i stället för på företagsvinster. Det är inte värdigt att tvinga andra människor att producera en liten mojäng som man ska ha att sänka ner ägg med i en kastrull. Jag tycker att vi borde ägna oss åt något annat.”

Genom groteskt tecknade grisbjörnar gestaltar Sara Granér fram ett klass-och konsumtionssamhälle med absurda förutsättningar. Marknaden regerar, och i vår konsumtionshysteri produceras onödiga varor som gör att jorden utarmas och människor tvingas arbeta på löpande band med förslitningsskador som följd. Sara Granér har en annan lösning som går ut på att inte låta marknaden styra. Hon ställer frågan: ”Vilka grejor är det som mänskligheten har reella behov av? Och hur mycket naturresurser har vi råd att göra av med?” Svaret på frågan är mat, bostäder, lite kläder, mediciner, kollektivtrafik. De som vill tillverka 20.000 äggbehållare i silikon under slavliknande förhållanden får avslag på sina ansökningar.  ”Sen hjälps man åt att producera det man på trevliga och demokratiska vis har kommit överens om att man behöver och som jorden pallar med och fördelar resultatet rättvist och sen får det faktiskt var bra med det!!!!! Sen går man hem från jobbet, man kanske går en promenad, träffar en kompis….”

Sara Granér är riktigt förbannad när hon skildrar våldet mot naturen. Även där tvistar hon om några varv och och pratar till den med ett jantelikande tilltal. En liten tussilago som står vid dikeskanten ska inte tro att den är något, den ser bara tjock ut, klär inte i färgen och saknar vinnar-attityd! “Naturen tror den är så jävla snygg/…/nån borde trycka upp den mot en vägg och ba kicka ut 1500 oumbärliga arter ur kretsloppet per dag.”

Med collagemontagebilder och streckfigurer ritar hon fram en vrede mot det osolidariska samhället där vi tappat förmågan att ta hand om varandra.

Det jag framför allt gillar med Sara Granér är att det finns en ständig värme och humor, det finns hopp - hon låter aldrig fruktan ta kontroll. Genom humorn och satiren får hon sin läsare att tänka ett steg längre!

Onda krafter i Sollentuna

Nu är och vi inne i januari - enligt mitt tycke de tråkigaste månaderna på hela året... Det finns ingen bättre månad på året än att läsa ut bokhögarna på nattduksbordet! Den första boken i högen plöjer jag på en natt - serietecknaren Cocco Modyssons debutroman  Onda krafter i Sollentuna. Den handlar om Alexander som just kommit från Farsta eftersom hans tankspridda pappa flyttat ihop med en präst i Sollentuna. Prästen ( som Alexander inte alls tycker om) har dessutom en styliststuderande dotter som gärna hånglar med sig pojkvän. Alexanders mamma försvann när han var fyra år, och när hon senare dyker upp igen är hon förvandlad till ett vårdpaket på ett sjukhus som Alexander motvilligt besöker, mamman har bara en ovårdad varghund som enda vän. Alexander tycker livet skaver och han tror sig vara besatt av onda krafter som bara en Shaman kan driva ut. Han önskar innerligt att han vore ett vanlig okomplicerat sportbarn som bor i ett radhus, och jag förstår precis vad han menar.

Han slits mellan två flickor, den brådmogna, lite klumpiga klasskompisen Viola som förföljer honom, och den naiva, fosterhemsplacerade, Kinaadopterade Maxine som bor granne med hans mamma. Hans lite tråkiga liv får en ny mening när Alexander förälskar sig i Maxine, men han vågar inte leva ut kärleken och den blir obesvarad.

Den här till synes dystra boken är skriven utan någon som helst sentimentalitet men med mängder av humor och värme - jag skrattar högt när jag läser den! Modyssons stil är både träffsäker, originell och lätt punkaktig, medan berättartonen är såväl äkta som tragikomisk. Alexanders funderingar över livet känns brådmogna och barnsliga på samma gång, då han beskriver sig själv som en menlös bubbla, en levande död på studiebesök i tillvaron. Onda krafter i Sollentuna är en bok som spänner över fler teman – identitet, kärlek komplexa väsen och nödvändigheten av att leva livet utan bruksanvisning.

Den där dagen & Komma undan

Två lättlästa böcker med tungt innehåll. Viktigt innehåll, tankeväckande innehåll. Ett offers perspektiv, en förövares perspektiv.

Den där dagen av Kim Kimselius. Kimselius bok har ett superviktigt budskap som inte kan upprepas för många gånger: Det är ALDRIG offrets fel, det är ALDRIG offret som ska bära skammen!

”Ge mig skäl att leva, skänk mig lite frid” skriver huvudkaraktären Angelica i sin dagbok. Genom dagboken följer vi med i de förtvivlade tankar och känslor som Angelica inte kan (orkar) förmedla till pojkvännen Richard. Längtansfulla och ångestfyllda tillbakablickar på hur det var innan den där dagen och tysta rop på hjälp. Vi ser hur Angelica går sönder, bryts ner och isolerar sig från omvärlden, från vänner och nära. Hon förmår inte, vågar inte tala om det som hände med någon. Angelica känner skuld och skam och är rädd att hon sårar Richard genom att berätta om händelsen. Angelica tänker att tystnaden är bättre än sanningen.

Om hon kunde vrida tillbaka tiden och göra den där dagen ogjord. Om hon aldrig hade åkt till fotbollslägret på sommarlovet, utan istället hade följt med Richard. Om hon inte hade åkt på lägret hade hon inte träffat den något äldre, sexige och snygge tränaren Adrian som hon till en början kände sig attraherad av. Då hade livet inte tagit slut för Angelica. Som det gjorde den där dagen då hon vaknade upp mitt i natten av att Adrian är där i hennes rum med handen över hennes mun. Orden: ”Jag älskar vildsinta tjejer. Fortsätt gärna spjärna emot, det tänder mig bara mer. Du kan inte lura mig. Jag vet att du vill”. Jag vet att du vill – stor felbedömning. Angelica ville verkligen INTE! Allt i henne skrek NEJ!

Och slutet? Det är så oändligt sorgligt och fel.

Komma undan av Anne Cassidy (översättning av Maria Fröberg).

Marks flickvän Katie har gjort slut men ringer en dag och frågar om de kan träffas. Mark blir överlycklig och under kvällen på nattklubben blir de ett par igen. När klubben stänger och de ska ta sig hem missar de den sista bussen.  Det är vinter och isande kallt ute och Mark och Katie vill bara hem så Mark stjäl och tjuvkopplar en bil. Det är verkligen dåligt väder för en oerfaren bilförare och i en snäv kurva i kombination med framhoppande rådjur kan Mark inte hålla styr på bilen. Bilen far av vägen och rusar mot träden i skogen. Allt blir svart. När Mark vaknar till medvetande igen är Katie borta. Mark tror först att Katie bara gått i väg för att hämta hjälp, men så får han syn på hålet i bilens framruta. Han hittar snart Katie livlös och kall en bit från bilen. Mark hittar ingen puls på Katie och bestämmer sig: ”Han kände sig hemsk. Det var som om han hade en tjock klump av betong i bröstet. Allt kändes som en mardröm. Hans flickvän var död. Men det var inte hans fel. Eller?”. Mark lämnar Katie liggande där i den kalla mörka natten och bestämmer sig för att sudda bort alla spår och ljuga om händelsen. Och det gör Mark med besked inför sin pappa, sin farfar, vänner, klasskamrater och polisen. Så får mark veta att Katie var vid liv när han lämnade henne. Han hade kunnat agera på annat sätt, han hade kunnat rädda henne. Förändrar det Marks inställning?

Mark är inte egentligen ångerfull och ångestfull för att han FAKTISKT har dödat en annan människa, utan verkar mest vara rädd för att bli påkommen med sina lögner och åka fast. Mark börjar  tro att han har kommit undan men har han det? De där meddelandena från K. som han får på sin mobil vid exakt samma tid som han lämnade Katie att dö – vem är de i från, vad betyder de?



Blink av Mette Finderup

 Blink : Att tänka utan att tänka efter, när något inträffar under en tidsrymd av ett ögonkast. Jag tänker på hur mycket av vårt agerande som sker just ögonblickligen, som en snabb reaktion på en händelse, en person, ett samtal. Alla dessa plötsliga infall som likt snöbollar sätter i gång kedjor av händelser, som binder samman händelser och människor. En blinkning med ögat, en flirt och så har något satts i gång.

Jag har läst Blink  från 2009 av den danska författaren Mette Finderup.

Det är en kärleksroman som utspelar sig i ett samtida Danmark, men Finderup har inte nöjt sig med att berätta en historia om två älskande utan ger oss läsare flera huvudrollsinnehavare och flera kärlekshistorier att följa och känna igen oss i.

Varje kapitel kan läsas som en kortnovell, men jag tycker absolut att en får ut mest av att läsa alla kapitel som en helhet.  Det har sin poäng då bokens samtliga 19 karaktärers liv på ett eller annat sätt vävs in i varandra. Och läst som helhet blir sista kapitlet, som verkligen knyter samman säcken, då både ett förlösande och spännande avslut.

Hur kärleken kan te sig och vad den medför: Att vara hopplöst kär, att vara vanvettigt kär, att vara hemligt kär, att vara ointresserat kär, att vara svartsjukt och egoistiskt kär.

Festerna, fyllan, sexet, infallen, vardagslunken, mötena och samtalen.

Finderup låter oss först träffa Amanda och Niklas vars förhållande ställs på sin spets med hjälp av Amandas före detta klasskompis datanörden Kasper. Efter två veckor av idogt spelande tvingas Kasper ut från WoW-världen och hamnar på Hirthals Kro där han stöter på Amanda. Amanda har gråtit och är ledsen. Kasper bryr sig och försöker trösta. Då kommer Niklas högerhand flygande genom luften. Niklas går fullkomligt lös på Kasper och det slutar med att Amanda och Kasper befinner sig på flykt undan den frustrerade och våldsamme Niklas.

 Vi möter Pernille som är tjejen som inte är ”tjejig”. Hon spelar i ett rockband som enda tjej och går bara klädd i jeans och gamla tischor (ja det finns klyschor i boken, men inga verkligt störande). Pernille är kär i Ulf som inte är kär i Pernille. Noll attraktionskraft tror Pernille tills en kväll då något oväntat inträffar. Och det är inte med Ulf det händer för han är ju homosexuell? Eller är han verkligen? Var det något han kastade ur sig för att bli av med Pernille för gott? För vad händer – vad gör Ulf – när han hamnar på Katrines fest för enbart tjejer?

Och Julie som är kär i Martin (som är tillsammans med Helen) som, när han får 28 heta kärleksbrev från en för honom okänd Julie, blir mest kär i själva kärleksgesten och bara måste söka rätt på den rätta Julie.

Anne som sväljer sömntabletter för att livet är skit efter att hon gjort slut med Sebastian för att i nästa sekund spy upp allt och bege sig ut i natten på jakt efter en olycklig Sebastian. Kanske finns det känslor kvar att rädda om han nu blev så ledsen av hennes slut? Och där finns hyggliga Salem som helt plötsligt är en hjälpande hand när Anne faller handlöst inne på en rockklubb. Faller hon lika handlöst för Salem?

Mads som gillar att fotografera naturscenerier och under en klassresa till Mons Klint råkar fånga en mystisk flicka på bild och blir kär. Hur ska han någonsin hitta henne igen?

Jag gillar verkligen Blink. Jag gillar Finderups språk, att det flyter så lätt och att hon beskriver så att en får känslan av att se på film. Det var intressant att följa händelseförlopp utifrån olika personer, att få skilda perspektiv på berättelserna. Det är ju så att ingen tolkar samma sak, person eller händelse på samma sätt.

Delirium

Thriller-dystopi. Tre delar. Blir film.
Några associationer? Ja, allt stämmer överens med Hungerspelen, men också med en ny dystopisk thrillerserie av Lauren Oliver. Och gillade du Hungerspelen tror jag att du kommer att fastna även här.

Jag var till en början inte jätteimponerad av själva storyn, som kan sammanfattas med att det i ett framtida USA är förbjudet med kärlek och att alla opererar bort förmågan att älska, i ung ålder.

Men tji fick jag!

Lena ska snart fylla 18 och då ska hon äntligen bli opererad, så att hon inte sedan kan smittas av sjukdomen (deliria). I den rådande världen fostras man nämligen från början att vara rädd för kärlek och göra allt för att inte drabbas. Men innan det är dags för operationen är det sommarlov och allt kan fortfarande hända, även om Lena naturligtvis inte utsätter sig för några situationer som skulle kunna leda henne fel. Hon ska bara genomgå den obligatoriska Utvärderingen, där man ska bestämma hennes framtid: om och isåfall vad hon ska utbilda sig till, vem hon ska gifta sig med och hur många barn hon ska få.

Men så händer det. Lena hamnar, tack vare sin bästa kompis, på en konsert i ett ockuperat hus på landet. Det visar sig nämligen att det finns en motståndsrörelse i detta mycket sjuka samhälle, där kärlek anses vara roten till allt ont. För första gången får Lena höra musik, som hon blir djupt berörd av. Och i henne väcks en massa förbjudna känslor till liv. I samband med detta träffar hon också Alex. Han är redan "botad" och borde därför inte vara någon fara för henne. Men det visar sig att Alex inte är den hon tror och här tar en riktigt spännande historia fart, som rymmer massor: samhällskritik, sorg, spänning, kärlek, vänskap...

Lauren Oliver har skapat en sjuk, osannolik värld, men hon har ansträngt sig bra för att förklara hur den hänger ihop. Personerna, miljön, händelseskeendena är oerhört väl beskrivna. Därför ser jag redan hur tacksamt det kommer att vara att göra film av den här boken. Men innan dess hoppas jag förstås att jag ska få läsa tvåan och det kommer jag att få göra riktigt snart! Redan i slutet av januari kommer den ut - Pandemonium, som tar vid där Delirium slutar. YES!

Om det var krig i Norden

Tänk dig in i hur det skulle vara att bo i ett krigshärjat land. Tänk dig att det landet är Sverige. Att Sverige krigar mot sina grannländer. Tanken är oerhört konstig, men den danska författaren Janne Teller har skrivit boken Om det var krig i Norden för att få oss att göra ett försök att förstå. Vi möter ju dagligen människor som har bott i krig och flytt från krig, men hur vi än försöker, är det så svårt att förstå. För oss är det en dystopi - för dem verklighet.

"Demokratin ledde till den europeiska unionen, och den europeiska unionen har brutit samman".

Bokens huvudperson är DU. Författaren berättar om DIG och DIN familj. Det är NI som springer över Sergels torg för att hämta vatten, rädda för att när som helst bli skjutna av krypskyttar. Det är DIN mamma som troligen inte kommer överleva en vinter till. Det är NI som inte har mat och som håller på att brytas ned av köld. Och det är DU och din familj som tillslut lyckas fly och blir placerade i ett flyktingläger i Egypten.

Boken är utformad som ett pass och innehåller också fina illustrationer. Men det är en ruggig bok, som kryper innanför och stannar kvar. Jag tror att jag har fått lite mer ökad förståelse för flyktingars situation och jag önskar att ALLA, även vuxna, läser den här boken.

Jag är en pojke med tur

Min första vecka på Collaget. Kul! Jag har en stark känsla av att det kommer att handla en del om dystopier. Dystopi? Motsatsen till utopi, nämligen en dyster vision om framtiden. Den under året mest uppmärksammade dystopin har utan tvekan varit Hungerspelen, som var 2012 års mest utlånade ungdomsbok på folkbiblioteken i Göteborg.

Men jag har också ägnat mig en del åt realism på sistone och jag undrar om inte verkligheten och dystopierna flyter ihop lite väl mycket ibland. Jag inleder med att berätta om en bok som knockade mig när jag läste den för ett tag sedan och som jag fortfarande tänker på ofta.

Boken heter Jag är en pojke med tur och är skriven av en av våra mest hyllade barn- och ungdomsbokförfattare: Monika Zak. Egentligen är berättelsen inte hennes egen. Hon fick nämligen kontakt med en ung kille vid namn Esmat, som var ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Esmat bad Monika att skriva ned berättelsen om hans liv. Resultatet är en lättläst ungdomsbok, med ett innehåll som alla borde ta del av.

Esmat växer upp tillsammans med sin mamma och syster i en liten by som styrs med järnhand av talibaner. De lever under ständig skräck och hot och en dag bestämmer sig hans mamma för att ta sina barn och fly till Kabul, med förhoppning om en bättre tillvaro. På vägen tappar Esmat en stövel och tvingas vända om för att leta efter den. När han vänder åter för att hinna ifatt sin mamma och syster är de försvunna och han träffar dem aldrig mer. När detta händer är Esmat 6 år gammal.

Mirakulöst nog tar han sig till Kabul på egen hand och blir tillslut omhändertagen och spenderar några år som barnarbetare, instängd i en fabrik. Men så öppnar sig möjligheten för Esmat att fly från landet. Efter ett och ett halvt år på flykt når han slutligen Sverige.

"Jag är en pojke med tur" berör mig så oerhört mycket och jag önskar att alla som inte förstår att våra gränser och famnar måste stå vidöppna för alla som behöver komma hit, ska läsa den här boken. Esmats berättelse skulle kunna vara en dystopi, men är högsta verklighet för så många barn i den här orättvisa världen.

Här kan du provläsa boken!