Som en örfil

Jag har precist läst en bok som var som en örfil, en påminnelse om att aldrig glömma. Andra världskriget och Förintelsen blir lätt för svårt att greppa då det rör sig om en sådan enorm förstörelse och ett enormt lidande. Magda Eggens bok Jag måste berätta är en berättelse som gör det ofantliga smärtsamt konkret. Detta är hennes egna berättelse och det är fruktansvärda saker hon har att berätta. Vissa av scenerna i den här boken bär jag med mig fortfarande.

Det börjar med att Magda Eggens skriver om sin barndom i Ungern innan kriget bröt ut. Det var en lycklig tid med lek i trädgården och roliga skördefester. De hade inte mycket pengar men tillräckligt för att klara sig.
Sedan började stämningen i samhället förändras. Magdas lärare började mobba henne bara för att hon var judinna och efter det att Ungern gått med i kriget på tyskarnas sida blev det ännu värre. På de hus där judar bodde målades det hakkors, judar fick inte utöva sina yrken och fick reseförbud och i april 1944 kom lagen där alla judar tvingades ha på sig en gul judestjärna på sina kläder.
Strax därefter skickades alla judar in i ett trångt ghetto. Snart gick det rykten om att de skulle skickas vidare för att arbeta i något läger och när de sedan tvingades in i boskapsvagnar började mardrömmen på allvar. Magda och hennes familj var på väg till Auschwitz, tyskarnas största förintelseläger.

Som jag redan sagt är det här en skakande bok som handlar om mänsklig ondska, enormt lidande och hur fel det kan gå när människor inte står upp mot det onda. Magda frågar sig flera gånger i boken varför ingen gjorde något för att hjälpa dem. Att folk bara kikade fram bakom sina gardiner när nazisterna kom. Det är något man kan lära av historien och Eggens bok - att vår passivitet möjliggör andras ondska.