De böcker jag tänker tipsa om är kanske inte särskilt nya, men däremot är de riktigt, riktigt bra och dessutom kommer någon av dem att finnas med bland årets ”Värsta boken” titlar.
Nick och Norahs oändliga spellista och Naomi och Elys kyssförbudslista har skrivits gemensamt av det två ungdomsboksförfattarna Rachel Cohn och David Levithan. Det som är unikt med författarnas sätt att skriva är att böckernas karaktärer får egna kapitel där handlingen beskrivs utifrån deras perspektiv, samt att David skriver killarnas stycken och Rachel tjejernas. Detta ger en schyst trovärdighet när författarnas skilda personligheter och smak präglar kapitlens olika stil.
De har även skrivit en tredje bok tillsammans, Dash och Lilys utmaningsbok, som kommer ut på svenska i november men som redan finns att låna på engelska, Dash and Lily’s books of dares, på biblioteken.
Boken handlar om den patetiske singeln Nick som inte kan komma över sin ex-flickvän och om Norah som är ofrivilligt frigid. De känner inte varandra men för att undkomma en besvärlig situation blir de för fem minuter ett låtsaspar. Under en natt full med förvecklingar och musik lär de sakta känna varandras personligheter… och låtlistor.Det har även gjorts en fantastisk film av boken, som trots att man skurit ned på de subkulturella referenserna ändå skiljer sig från de flesta andra amerikanska ungdomsfilmer. Till det bättre naturligtvis!
Ely och Naomi har alltid varit två delar av samma enhet, de är grannar, bästa vänner och i framtiden – lyckligt gifta. Det enda som egentligen stör harmonin är det faktum att Ely är homosexuell och inte riktigt förstår vidden av Naomis hela kärlek till honom. När han dessutom kysser Naomis pojkvän ställs hela deras tvåsamhet på sin spets. Jag tycker särskilt om böckerna för att de är så extremt utstuderade – stereotypa karaktärer som trots detta är genomcharmiga med sina välformulerade spetsfundigheter (sådär rapp och fyndig som man själv alltid blir en kvart försent och då man förstås är ensam!). Böckerna är dessutom genomsyrade av mängder med populärkulturella referenser och subkulturella blinkningar vilket ytterligare ger stereotyperna en känsla av individuell karaktär. Båda böckerna har ett roligt och lättläst språk som gör att sidorna rusar förbi i takt med handlingarnas soundtrack och de medryckande emotionella vändningarna. För en liknande läsupplevelse är det nu bara att snällt vänta ända tills november…
På återseende!
/Johanna, vikarie för Liza
1 kommentar:
Stereotyper - det tycker inte jag.
Skicka en kommentar