Huset mittemot av Alex Haridi

Jag streckläser för att jag ska skriva här, men också för att boken jag har i min hand vänder blad så lätt och utan ansträngning.
”Det finns historier som berättas om och om igen trots att alla redan har hört dem. Historien om Jonathan Andersson var en av dessa. Det fanns inte en elev på Uddvikskolan som inte kunde den utantill och ändå slutade den aldrig att fascinera. Det var ingen lång historia och den var inte särskilt komplicerad.
Den gick så här: ”Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.”

Så börjar Alex Haridis debutroman Huset mittemot.

Och med den inledningen, som abrupt manar fram en hemsk bild i läsaren, och redan då får oss att fundera på vilka hemskheter som måste ha föregått när ett barn väljer döden för egen hand (eller, som läsare vet vi ju i läsningens början faktiskt inte hur och vad som egentligen hände) förstår jag att det inte är en vanlig ungdomsbok.
Jag ser att jag som läsare kommer att få följa berättarjaget Joel, också han tretton år (surprise!), gå in i hans tonårsnutid men att berättelsen är en större berättelse som måste omfatta även en Jonathan Andersson som valde döden i en dåtid.

Joel bor i en mindre stad i Sverige, i ett stort ärvt hus på fina gatan tillsammans med sin

”normalstörda” familj. En helt och hållet frånvarande pappa, en mamma som ofta är frånvarande i datorns sken och av arbete och en störig, ätstörd storasyster som tar stor plats och (all) uppmärksamhet. Joel är den pålitlige, duktige och oproblematiske sonen. Och dito som vän och skolelev. Han är killen som alla i hans omgivning tror på och har förväntningar på. Joels bäste vän, Kalle, är skolans charmige buse och strulpelle och, som motsats, den som inte många tror på eller förväntar sig något positivt av.

 Mittemot Joels hus ligger Ödehuset, bokens egentliga huvudrollsinnehavare, som är huset där Jonathan Andersson och hans familj bodde innan Jonathans död.

I över 25 år har huset fått stå och förfalla, utan liv och människors omsorger, och när år lagts till år har myter och skräck spunnits kring huset. In till Ödehuset vill ingen gå.
Ingen vettig men väl nyfikna ungar eller uttråkade ungdomar – och för all del nyfikna uttråkade ungdomar.

I skolan har en nationell uppsatstävling presenterats och Joel, som är duktig på att skriva, har bestämt sig för att hans uppsats ska bli landets bästa, och att han ska utses till landets mest begåvade trettonåring.
Ämnet för uppsatsen är ”Att vara tretton” och Joel vet att han måste skriva om Jonathan Andersson. Både Joels nyfikenhet (eller är det hans öde?) på Jonathan och tristess leder honom obevekligt till Ödehuset.

En kväll när Joel och Kalle tillsammans med klasskompisen Molly har berusat sig får de impulsen att ta sig in i Ödehuset och leta efter mer att dricka.
Huset är märkligt intakt, inget murket och mögligt eller sammanfallande. Det är som om det fortfarande vore bebott av någon eller något.

Joel kommer ifrån de två andra och tar sig upp på ovanvåningen där en gläntande dörr leder honom in till vad som en gång var Jonathans rum. Joel rotar runt, tittar i lådor och garderober (research intalar han sig själv) och somnar till slut. När han vaknar upp är hans egna kläder borta och i stället ligger andra kläder prydligt framlagda på skrivbordet – kläder som Jonathan skulle haft på sig.

Efter sömnen i Ödehuset är Joel inte sig själv, han känner sig som en annan. Och han dras mot Ödehuset. Någon finns i huset. Någon som lagt fram kläder som inte är hans.

 

Jag är på s. 163. Jag vet inte hur allt ska sluta. Bästa känslan.

 

/Susanne