Dikter för alla som varit barn

Som enkla allvarliga signaler från
något sant
långt borta
djupt inne
mycket nära
kommer Bruno K. Öijers texter

jag var ett barn
som gick undan
satt gömd någonstans
och hörde dom vuxna
gräla och plåga varandra
det var sommar
på himlen växte moln
myggorna surrade
längs min arm kröp en skugga
och det blev plötsligt kallt
mörkt och kallt
som om någon
skruvat ner veken i jorden

ur Dimman av allt

Dimman av allt är den avslutande delen i en trilogi
som började med Medan giftet verkar
och fortsatte med Det förlorade ordet
Jag tycker alla ska läsa alla…

jag frös
jag hade inget att leva för
månader blev till år
när jag måste dragit min kropp
närmare intill mej
jag måste anat en blå strimma under
alla lager av svärta
vid banvallen
låg ett omkullvält lok
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen igen

ur Det förlorade ordet