Kärlek å sånt

Eftersom vi ungdomsbibliotekarier från Hisingen är helt skamlösa så snor jag mitt inlägg från Hisingsbloggen och lägger upp här med...

Inga bomber över Skärholmen (låna här) handlar om 16 årige Peter som bor i Skärholmen med sin storasyster och sina föräldrar. Familjen flydde från Serbien när Peter var 9 år och flyttade till Sverige.

Peters bästa vän Rashid har också flytt till Sverige med sin familj, från Irak. Dom lär känna varandra när de är små och träffar på varandra ute i skärholmen. Rashid går fram till Peter med en fotboll i handen. De kan inte prata med varandra, men en framsträckt fotboll kan ju ingen missförstå. Efter den dagen fortsätter de att spela fotboll ihop och att vara bästa vänner.
Som många ungdomsböcker handlar det om första förhållandet, vänskap som sätt på prov och ens identitet. Även fotbollen är en stor del av boken och både Peter och Rashids liv men får mindre plats när både Rashid och Peter får annat att tänka på med föräldrar som mår dåligt och struliga förhållanden.

Både Peter och Rashids hemländer vävs in i berättelsen genom att Peters föräldrar och Rashids faster Fatima berättar målande om händelser där borta. Peters pappa berättar bland annat om hur han träffade Peters mamma på Kalemegdan i Belgrad (vilket fick mig att längta sjukt mycket till sommaren och Belgrad) .
Men allt är inte glada minnen om sommar och kärlek.
Minnena och händelserna i de andra länderna är fulla av krig och död och följer med och hemsöker både Peters pappa och Rashids faster.
Peters pappa mår sämre och sämre, sitter uppe på nätterna och grubblar och stirrar ut genom fönstret.
Och det väcker tankar hos Peter: vad har min pappa egentligen gjort under kriget? Varför berättar han inte för Peter, varför låtsas han som om det är något annat som är problemet? Peter får mycket att grubbla över för något är skumt med Rashid med och det sätter vänskapen på prov...

Men det är ju kärleksvecka här och det finns mycket kärlek i boken. Till en pappa som mår dåligt, till en första flickvän och till fotboll.
Men den kärlek i boken som jag tycker är vackrast och som gör mig gladast är den mellan Peter och Rashid. En vänskap så djup sen så tidiga år att de känner varandra innan och utan. En riktigt fin bromance.

Och är inte kärleken mellan vänner värd lika mycket som kärlek mellan ett par? Kanske mer? Vad tycker ni?