onsdag 4 maj 2016

Middagsmörker

Tänk dig att du förlorat inte bara en utan två föräldrar. Det är vad som händer Áili. Hon har ett enormt stort hjärta men det är klart hon är rädd när hennes pappas död tvingar henne att flytta från Skåne till samebyn Idijärvi. Särskilt när pappan vägrat berätta något om samer, om mammans död, om mormors död, om renar, om byn Idijärvi eller något alls om hennes släkt. Det är inte bara kylan uppe i norr som får Áili att stelna av skräck, trots det där goda hjärtat som verkar tåla allt.
Till skillnad från hur Áili reagerar på sorg så kan sorg skapa ett hat så stort att allt det eftersträvar är att hämnas. Sådana människor finns i Idijärvi. Människor vars hjärta väljer att hata, både från samernas sida och från andra människor. Den ena sidan utesluter inte att ondska smyger sig in på de godas sida och tvärtom. För vad gör egentligen sorg och rädsla med människor? Haters gonna hate...
Àili börjar se syner och får närkontakt med en varg när hon flyttar till den samiska byn. Vargen följer henne genom alla svåra stunder. Djur är magi, och det visar sig att också Áili har magin i sig, runt sig och bakom sig. Nordisk mytologi som bäst. Jag vill påstå att boken stundtals når upp till Guldkompassenkvalité,(gillar ni fantasy så får ni inte missa Philip Pullmans fantastiska bok). Slutscenen är episk.
Dialogerna är det enda som till en början haltar lite, men Charlotte Cederlund lär vi hålla ett öga på.
/Mia

Inga kommentarer: