Många läser sorliga böcker för att få gråta. Lite som vaccin som går ut på att man sprutar in något i kroppen som påminner om sjukdomen man inte vill ha. Precis efter att man fått sig vaccinet kan det hända att man får ett litet sjukdomsutbrott. Så kan det vara när man läser något sorgligt. Gråten kan komma eftersom det påminner om något som man vet något om, som man har kännt. Trots att det är sorgligt kan det kännas skönt och befriande, som att man skaffar sig ett skydd. Att Sonya Sones bok En sådan där vidirig bok där mamman dör är tänkt för de som vill gråta är uppenbart.Boken handlar om Ruby som är runt femton år och har fått flytta till sin pappa eftersom mamman är dött. Pappan bor långt ifrån där Ruby växte upp, så hon får lämna sina kompisar och sin skola. Pappan är dessutom en firad skådespelare, bor i Hollywood. För Ruby blir det ett omtumlande miljöombyte, med den obegränsade lyxen och alla superkändisar som bara dräller omkring. Samtidigt tycker hon inte alls om sin papppa, han har ju sviktit henne genom att vara frånvarande alla år, men verkar ändå tro att han bara kan gå in och ta platsen som hennes pappa.Sen sörjer hon förståss sin mamma, längtar efter sin bästa kompis och sin kille.
Boken är skriven på ett speciellt sätt, som en blandning mellan dikt och läsalätt-format, med korta fyndiga formulering, som slår mot medvetande, lite som poetry slam, fast mer lättilgängligt.
Finns att låna här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar