Jag har läst Synvilla av Karina Berg Johansson. Det är en otäck bok som dröjer sig kvar i mig. Men tycker jag den är bra? Jo. Men vissa saker funkar inte så bra, annat funkar utmärkt. Fast det kan bero på den ingång jag hade när jag började läsa. Att jag föreställde mig att det var en realistisk bok om en sorgsen ungdom när det snarare visade vara sig ett slags psykologisk skräckrealism. Ändå är det just den typen av avledning som brukar kunna skrämma mig från vettet, men inte här. Problemet är att vissa detaljer i boken blir lite vaga, flummiga och därför svåra att tro på. Jag skulle vilja påstå att en av styrkorna i skräck är att göra det fansansfulla trovärdigt. I Synvilla känns det ibland bara påhittat, som en lögn framförd av någon som först inte väntade sig få så många ingående frågor. Men det är en bra bok, bara inte perfekt. Om du vill bli rädd så är det något att läsa.Det handlar om en klass som skall åka på skolresa i nian. Det finns två berättare i boken. Det är Samuel som är en ensam enstöring och för vilken målet för resan är att ta livet av sig. Han är också väldigt förälskad i Emelie, som är tillsammans eller åtminstone har varit tillsammans med Lukas, en riktig a-människa enligt Samuel.
Det andra berättarjaget är Ika, Emelies mamma, som åker med på resan i egenskap av förälder. I berättelsen om Ika växer det fram en inte särskilt ansvarstagande och eller omdömesgill person. Att hon dessutom är tänd på Lukas, sin dotters f.d. kille gör resan inte särskilt mycket bättre.
Kemin i gruppen gör resan lika ohejdat otäckt som ett stycke torr skog och några dunkar bensin. Det är farligt och okontrollerbart. Förfärligt och oåterkalleligt. En särskild bok som dröjer sig kvar och får alla skolresor man upplevt att framstå som rena himmelriken.
